I allra sista stund, efter månader av förberedelser, visar det sig att NASA inte rent tekniskt kommer att kunna genomföra landningen på planetens yta.
För att inte tappa ansiktet eller förlora några sköna dollar i bidrag till rymdprogrammet beslutar de sig för att istället fejka hela landningen.
En obemannad farkost sänds upp i rymden under pompa och ståt, medan de tre astronauterna placeras i en filmstudio på marken och beordras att låtsas att de är ombord. Planen är att den riktiga rymdkapseln skall explodera i en "olycka" på väg hem från Mars.
Publiken på jorden får sitt, den amerikanska regeringen får sitt och NASA går ur det hela med ryktet intakt. De enda som råkar illa ut är astronauterna som förväntas ha brunnit upp i rymden...

Det är plotten i filmen "Capricorn One" från 1978 där James Brolin, O.J Simpson och Sam Waterston spelar de tre astronauterna. Men tänk om vi alla är den lurade jordpubliken och Armstrong, Aldrin, Collins och de andra är skådisarna.
Tänk om månlandningarna bara är de dyraste spelfilmer som nånsin gjorts och världshistoriens mest lyckade lurendrejeri?

Historieskrivningen som vi brukar lita på säger att den första människa att sätta sin fot på månen var den amerikanske astronauten Neil Armstrong. Datumet var den 21 juli 1969. Efter det har USA gjort ytterligare fem bemannade månlandningar. Den senaste 1972.
Dessa banbrytande steg i mänsklighetens historia har dock ifrågasatts både en och två gånger av professionella konspirationsteoretiker.

En av de största skeptikerna till månlandningen heter Bill Kaysing och brukar lite vagt säga att han jobbade för NASA med konstruktion av månlandaren och därför är lite av en teknisk expert. Sanningen är att han jobbade på det företag som konstruerade vissa delar av månlandaren, som bibliotekarie. Han slutade dessutom där 1963. Sex år innan den första månlandningen.
Han har skrivit ett flertal böcker om den gigantiska bluff han påstår att månlandningarna är. Enligt honom har ingen enda människa nånsin satt sin fot på månen.
Han hävdar att ursprunget till denna gigantiska fejk är att det enligt NASA:s egna beräkningar bara var 0,00017 % att månlandningen skulle lyckas och istället för att ens försöka så bluffade de hellre.

Bill Kaysing är inte heller ensam om sina teorier och det finns skeptiker i olika grad som excellerar i teknikaliteter kring de foton och filmer som NASA tagit under de olika månlandningarna.

Några av de allra vanligaste argumenten man brukar ta fram är:

1. Inga stjärnor syns i bakgrunden på någon av bilderna från månen. Eftersom månen inte har nån atmosfär borde inget skymma sikten.

(Motargument: solljuset bränner ut ljuset från andra stjärnor så att det inte syns)

2. Den amerikanska flaggan vajar trots att det inte finns någon atmosfär och alltså ingen vind på månen.

(Motargument: troligen beror vajandet på att flaggans stång är av ett lätt material och vibrerar en kort stund efter att pinnen borrats ned i marken. Astronauterna har sagt att det var extremt svårt att få stången att fästa. Med månens gravitation och inget luftmotstånd ser detta ut som om den vajar i vinden.)

3. Det finns ingen krater på månens yta där månlandaren slagit ned trots att den är ordentligt tung. Inte på någon film eller något foto från någon av månlandningarna syns minsta grop under månlandaren. Inte heller nåt damm på månlandarens fötter trots att ytskiktet på månen består av lös sand.

(Motargument: Eftersom det inte finns nån atmosfär och ingen luft är det vakuum, alltså kommer inte lösa partiklar att virvla runt på samma sätt som på jorden. Damm eller stoft beter sig på samma sätt som en sten skulle göra om man kastar upp den i luften på jorden. Den faller rakt ned. De partiklar som kastas upp av månlandaren kommer att falla utåt och åt sidan och direkt ned, inte virvla runt ovanför och sedan lägga sig ovanpå månlandarens fötter. Angående kratern hävdar pro-sidan att månlandaren gjorde en extremt mjuk landning med nästan avslagna motorer och dessutom kom in snett uppifrån och kanade en bit innan den stannade. Den låga farten och den glidande landningen förklarar att det inte finns någon krater.)

4. Det finns inget motorljud alls från månlandaren i NASA:s film. Trots att motorljudet på 140-150 decibel inte hörs alls så hörs astronauternas röster utan problem.

(Motargument: motorerna var nästan avstängda under sista delen av landningen för att den skulle ske så mjukt som möjligt. Dessutom fortplantar sig inte ljud i vakuum på samma sätt som i luft så det går inte att jämföra med hur samma ljud skulle låta på jorden. Naturligtvis hade astronauterna riktade mikrofoner på samma sätt som piloter har, designade just för att ta upp så lite bakgrundsljud som möjligt.)

5. Något annat som brukar påpekas är att bara några månader innan den första månlandningen genomfördes gjordes försök med månlandaren på jorden. Man hade då extremt stora problem med att styra och manövrera den, ändå skedde detta sedan helt utan problem under betydligt svårare förhållanden bara veckor senare på månen.

(Motargument: Och bara nåt år innan trodde man att det var ett skämt att en människa skulle kunna sättas på månen...)

6. Man hävdar också att NASA:s egna foton inte stämmer med verkligheten och helt tydligt är manipulerade. Bland annat påpekas ofta att ljuskällorna är konstiga. Det enda befintliga ljus på månen kommer från solen, ändå visar bilderna på flera skuggor från olika håll som man påstår bara skulle kunna förklaras med att det fanns lampor eller andra ljuskällor, som i en studio.
Delar av astronauterna eller månlandaren som borde legat helt i skugga och vara nästan svarta syns alldeles för bra. Särskilt brukar man ta exemplet med månlandaren från Apollo15-expeditionen när det enda som syns riktigt bra på den sidan som är i skuggan är fältet där det står United States".

(Motargument: Eftersom månens yta inte är helt slät så faller skuggorna olika. Att framsidan på vissa objekt inte är kolsvarta trots att ljuset kommer bakifrån beror på att ljus reflekteras i månens yta.)

7. Ett annat argument för att fotona från månlandningarna är fejkade är att de är för bra. Det anses märkligt att de svårmanövrerade kamerorna som satt fast på astronauternas bröst och som gjorde att fotografen egentligen inte kunde se hur motivet skulle ta sig ut i linsen bara resulterade i knivskarpa och perfekta bilder.

(Motargument: Apollo11-expeditionen tog över 1000 foton på månen. En stor del av dem var dåliga, suddiga eller föreställde tråkiga saker. NASA har naturligtvis valt ut de allra bästa bilderna och skippat de dåliga)

8. Ytterligare en sak som nämnts är att den farliga strålning som finns i de sk van Allen-bältena som man måste passera på väg till månen borde vara direkt dödlig. Rymdfarkosterna och dräkterna borde inte rimligen kunna skydda astronauterna från all denna strålningen.
Apollo 16-expeditionen lär dessutom ha genomförts under en solstorm som gjorde att den radioaktiva strålningen i rymden var extremt hög vid det tillfället.
Ändå har ingen astronaut påvisat minsta tecken på strålningsskador.

(Motargument: man färdas genom van Allen-bältet i hög hastighet och hinner utsättas för ungefär 1 rem i strålning. Först vid 25 rem får människor symptom på strålningsskador och först vid 100 blir man sjuk. )

En annan omständighet som alltid finns med i varje konspirationsteori av rang är den om folk som dött under mystiska omständigheter för att de "visste för mycket".
När det gäller månbluffen så kan man utan problem få den kvoten fylld då många astronauter dött i olika olyckor. 15% av astronautstyrkan har avlidit på "icke konventionella" sätt.
Självklart bortser man då helt ifrån att yrket astronaut i sig kanske är ett av de allra mest riskfyllda jobb man kan ha.

De dödsfall man särskilt brukar nämna är de som skedde i den tragiska explosionen av Apollo1 1967. En ur besättningen - Gus Grissom kritiserade offentligt rymdprogrammet ett flertal gånger och lär passande nog ha sagt något i stil med att "nån kommer att dö". Ett uttalande som konspirations-teoretikerna tagit fasta på. De hävdar att Grissom och astronauterna Chaffee och White var på väg att avslöja NASA-konspirationen för världen och att de därför avsiktligt brändes till döds.

Det cirkulerar också uppgifter om att en tekniker vid NASA som lade fram en kritisk rapport om månlandningarna dog under "mystiska omständigheter" en vecka efter detta. Rapporten försvann naturligtvis spårlöst.

För att återknyta till "Capricorne one" som är en realistisk filmatisering om en fejkad rymdresa så gör många konspirationsteoretiker gällande att det enda som var äkta med Apollo 11 var uppstigningen, men att den sen kretsade i omloppsbana runt jorden i 8 dagar och att allt det andra sändes från en fejkad månkapsel och en "månstudio".
Bill Kaysing och hans kompisar har till och med ett specifikt förslag på var månlandningen filmades. Man tror att det skedde i Nevadaöknen i hangarer i det så omtalade area 51, ett topphemligt militärt område. Flygbilder över terrängen i area 51 påvisar en påfallande likhet med de kraterstrukturer som filmades på månens yta. Det är ingen slump säger konspirationsteoretikerna.

Varför skulle man då fejka alls om det nu var så svårt att ta sig till månen?
Brian O'Leary fd astronaut (jobbade med Marsprojekt och inte med månlandningen) hör hur märkligt det än kan verka till de kan tänka sig att NASA fejkade månlandningen eller åtminstone bilderna ifrån den. I en dokumentär gjord av Fox pratar han om den "hinna först"-hets som uppstod då ryssarna skickade upp Sputnik 4 oktober 1957som skapde ett klimat som han tror kan ha påverkat NASA att framstå som om de hunnit först oavsett om de gjort det eller ej. Egentligen handlade det mer om rädslan för kärnvapenbestyckade missiler och raketer än om den tekniska framgång de skulle bli att sätta en man på månen. Kanske var det egentligen frågan om vem som först skulle sätta en missilbas på månen som var intressant. Amerika behövde helt enkelt få det psykologiska övertaget över ryssarna.

Om nu amerikanarna var dumma nog att fejka så borde ju de ryska kollegorna ha kunnat avslöja dem. För de hade ju inte haft nån anledning att tiga. Tvärtom.
Konspirationsteoretikerna vet på råd. Det beror så klart på att ryssarna också fejkade och inte ville bli avslöjade...

Skulle man verkligen ha kunnat hålla en sådan gigantisk fejk hemlig i alla dessa år?
I så fall är mer än 750 000 personer inblandade.
Konspirationsteoretikerna säger förstås att väldigt få personer är invigda i kärntruppen som vet allt. De flesta har bara hand om sin lilla del av tekniken eller administrationen och tror att de verkligen tagit del av ett banbrytande projekt.
Frågan är, vem har lurat vem? Och vem skall man tro på egentligen?
Det sägs att ungefär 25% av Amerikas befolkning inte tror på månlandningen. Men som i alla andra frågor i detta ämne så har tillförlitligheten i den undersökning som citerats ifrågasatts. Helt klart är i alla fall att bland alla konspirationsteorier som florerar så är den om månlandnings-fejken en av de allra populäraste.