Tidigare "Språka":
> Om landställen och munkar
> Att ta sin Mats ur skolan

"Min moster är en bläckfisk!"

Jag har funderat en del på det här med språket. Jag har aldrig varit någon varm anhängare av korrekthet i språket, och när man e-postar och chattar så brukar jag tycka att det är inehållet som är det viktiga, inte den språkliga formen.
Baha, vad jag bedragit mig!
När man läser på vissa hemsidor och i e-postlistor så förundras man av hur fel folk kan skriva i en enkel mening. Det avstavas i ord som inte ens engelsmännen själva avstavar, konsonanter dubbeltecknas på de mest oläsliga sätt och grammatiken i sig är rent ut sagt så illa att till och med jag reagerar.

Det är lustigt, aldrig förr har det kommunicerats så mycket i skriven form tror jag nästan.
Men det har heller aldrig förr varit så långt ifrån ett enhetligt skriftspråk. Om utvecklingen fortsätter så kommer det skrivna språket ha tappat sin mening inom hundra år.
För poängen med att ha en grammatik och stavningsregler är ju att ge gemensamma regler för det skrivna språket. Att underlätta tolkningen för alla som känner reglerna.

Orsaken till att man vill ha ett regelbundet och gemensamt skriftspråk är ju för att underlätta kommunikation. Ju tydligare och enklare reglerna för skriftspråket är desto mer kan man abstrahera och desto viktigare frågor kan man avhandla i skriftlig form. Om däremot den största energin som läsare går åt till att försöka tolka vad författaren egentligen menar så kan till och med ett enkelt budskap som "köp hem 2 liter mjölk" bli oöverstigligt. Exempel:
"Kioep hjem två litr mjoelk"
"Kp hm tv ltr mjlk"
"Min moster är en bläckfisk!"
"Cöp hen två liter mölk"
"kö p meh tv å retil mj ö lk"
Samma budskap men med helt olika hänsyn till skriftliga regler. Ju mer konkret språket är desto större är chansen att budskapet går fram, och desto abstraktare kan budskapet vara.

Visst, man kan ju klara sig utan många av de finesser som vi i vårt moderna språk har. Den semitiska språkgruppen till exempel saknar så gott som helt fristående vokaler. Arabiskan har en eller två och likadant är det med hebreiskan.
Latinet saknade bokstaven "U", istället användes bokstaven "V", som vi i svenskan idag betraktar som en konsonant.
I svenskan har vi så gott som helt slutat använda bokstäverna "W" och "Q" som ju tidigare bägge ingick i ordet "qwinna". Vissa bokstäver har dock kommit till, vi har skapat "Å" efter att tröttnat på att skriva det som "AA". Även "AE"- och "OE"-ljuden har fått egna bokstäver, något vilket de flesta, utom kanske just datafolk och webbdesigners, är rätt tacksamma för.

Så visst, språket förändras, något som vi kanske skall vara tacksamma för. Men bara för att man genomför förändringar i skriftspråket kan man inte ignorera behovet av gemensamma normer för hur språket uttyds. Annars kan vi lika gärna återgå till att grymta och gestikulera, och klubba den i huvudet som inget förstår.