Helene - Rakel Liehu
En roman om konstnären Helene Schjerfbeck

(Inbunden, Forum, 2005, 466 s.)

Rakel Liehu fick syn på ett stilleben av frukter, en av dem svartnad, när hon bläddrade i en konstbok. Hon köpte boken och lät förstora bilden av frukterna och började så småningom skriva en roman om konstnären som målat bilden, Helene Schjerfbeck.

Helene föddes som Helena 1862 i Helsingfors. Föräldrarna var av god familj och fadern hade varit välbärgad, men ett sinne för dåliga affärer hade gjort att han förlorat alla pengar och ägodelar som han ärvt.

Av syskonen är det endast Helene och den två år äldre brodern Magnus som överlever spädbarnsåren och når vuxen ålder. Helene själv råkar som fyraåring falla och slå sig så illa att bäckenbenet krossas. Modern är för stolt för att be de rika släktingarna om pengar till läkarvård så Helene får ligga till sängs närmare ett år. Hon bär livet igenom ständigt med sig en värk i kroppen och skadan gör henne delvis till krympling. Det är kanske också skadan, eller framförallt att hon får avstå från ett vanligt liv i rörelse, som skapar eller förstärker hennes konstnärskap.

Redan som elvaåring får hon börja på Finska Konstföreningens ritskola och 1880, som artonåring, far hon till Paris för att studera och måla.
De närmaste tio åren tillbringar hon mestadels i Frankrike och i England och livnär sig mestadels på stipendier och några enstaka försäljningar.
1890 accepterar hon ett arbete som lärare vid den Finska konstföreningens ritskola men stannar där bara i två år innan hon tillsammans med sin mor flyttar från Helsingfors till Hyvinge och stannar där tills modern dör 1925.
Själv levde Helene (som ändrade sitt namn från Helena till Helene under åren i Paris) till 1946. De två sista åren bodde hon på ett badhotell i Mariefred som hennes konsthandlare ordnat åt henne. Han gav henne månadslön och i gengäld fick han hennes arbeten.

Jag känner mig nästan snopen efter att läst, njutit av denna bok och Liehus förmåga att måla med pennan (tangentbordet?).
Det är i början av februari 2005 och jag våga definitivt påstå att detta kommer att bli en av läsupplevelserna detta år och då har jag ändå nästan elva månaders läsning kvar.

Helene Schjerfbeck är en helt ny bekantskap för mig men tack vare Liehus introduktion och presentation så längtar jag efter att få lära känna henne närmare, se hennes konst med egna ögon och inte bara med de ögon som Liehu låter mig se med.

"Helene" är berättelsen om ett liv som rymmer så mycket sorg, längtan och bitterhet men som samtidigt skildrar en människa som lever genom konsten. Därigenom lyckas Liehu göra Schjerfbecks levnad och öde till något så mycket större än än det lilla levda livet
Vi får följa Helene Schjerfbeck från de första penseldragen fram till de sista.
Liehu låter henne minnas sitt liv, inte utan sorg eller bittra ord, men samtidigt med en stark livslåga och ett ansvar för sin egen konstnärliga begåvning framskymtande.

Helene får uppleva kärlek och vänskap och hennes egna ord: "Jag har ägt en juvel – en hänförelse…med den kan jag sitta vid vägkanten och tigga, lycklig" ger läsaren en bild av hennes egen syn på ett liv som trots bristande förutsättningar ändå kunnat levas i relativ lycka.
Liehu ger också en inte alltför behaglig bild av unga kvinnliga konstnärer som förhäver sig då de målar för stora dukar, som ger upp målarkonsten och blir hustrur eller som väljer konstnärslivet och därmed får avstå från det äktenskapliga livet. För vilken man skulle göra som Poes hustru? säger Helene Schjerfbeck i romanen: sova i en källare med makens rock som täcke, laga hans mat, tvätta hans kläder och finnas till för honom?
Tillvaron är dock inte utan konkurrens mellan de kvinnliga konstnärerna, men likväl finns där solidaritet och omhändertagande.
Helene får känna av alla delarna.
Hennes tankar talar ofta till väninnan Helena Westmarck, Wester, som övergav målarpenslarna till förmånen för skribentens penna.
"Minns du Wester, åren i Paris, åren på Finska Konstföreningens ritskola? Du sade att inte ens i Sverige fick kvinnor gå i konstnärskola, bara i Finland."

Helene får inte sitt riktiga genombrott förrän i femtioårsåldern men tyvärr så har de fattiga åren då hon slumpat bort sina tavlor gjort hennes sinne för ekonomiska proportioner något förminskat. En tavla hon säljer för femhundra mark, kan några dagar senare säljas vidare för 55 000 mark. Människor tar sig in i hennes ateljé och stjäl hennes förkastade skisser och hennes bror ser till att hon signerar sina tidiga tavlor, de som ingen velat köpa, så att han kan sälja dem.
Rakel Liehu skapar en människa som man känner och ömmar för samtidigt som man beundrar henne. Författarinnan har gjort ett storartat arbete med denna bok och hennes känsla för det poetiska förstärker romanformen hon arbetar i.

Detta är en roman som lever, som får en att känna, som man kan skratta med och gråta över.
Helenes tankar slingrar sig fram, som en slingrande grönskande växt.
De växer och frodas, slokar lite när krafterna hos Helene sinar men återhämtar sig tack vare hennes egna villande irrande tankebloss.
Som i en feberyra lämnar hon små stilleben-liknande minnen från åren i Frankrike, livet med modern och de sista åren på kurhotellet i Sverige.
Det är en läsupplevelse att följa de spår som Liehu letar upp och vars konturer hon fyller i, för att man inte ska passera förbi dem.
Det är en bok att återvända till, för omläsning.
Men först ska jag se Helenes tavlor.

Innehållsförteckning:
Liv
Lidelse
Munch och hans ångest
Zorn och hans hund
Camille Claudel och Rodin
Mödrar och deras söner
Mödrar och deras döttrar

Rakel Liehu © Foto: Veikko Somerpuro