Galaxen blir aldrig sig lik igen

De flesta berättelser om "Liftarens Guide" brukar börja någonstans på ett fält utanför Innsbruck, Österrike.
Där ligger en ung Douglas Adams och tittar upp i skyn, tänkandes att någon borde skriva en "Liftarens Guide till Universum".
"Att denne någon skulle vara jag föll mig inte in förrän några år senare", sade han i en intervju.
Den här berättelsen om Liftarens Guide börjar på ett annorlunda sätt.

I en datorsal någonstans inne i Bostons naturhistoriska museum 1986 sitter en ung pojke och provar sig fram mellan de datorspel som bjuds.
Efter att ha spelat ett par mycket konstiga som han inte alls uppskattade, mestadels märkliga deckarhistorier, kommer han över en diskett märkt "Hitchhikers Guide to the Universe" och sätter in den i datorn.

Pojken var jag, och trots att jag inte kunde komma förbi ens det andra totalt ologiska problemet i den gamla Infocom-klassikern så bet det sig fast någonstans i mitt huvud.
Någonting talade till mig, men eftersom jag inte förstod språket så lät jag det bero.
Det fick bero i cirka två år, sedan klickade det.
Sveriges Radio hade den goda smaken att göra en radioföljetong av boken som legat till grund för spelet som jag fastnade för den där sommaren 1986.
Jag tyckte att radioföljetongen var det roligaste jag hört någonsin.
Snabbt köpte jag böckerna istället, eftersom SR inte kunde hålla det tempo jag behövde och jag sträckläste den ursprungliga trilogin.

Mycket få böcker har haft den effekten på mig som de där tre, fyra, fem.
Tja, den femte skall i ärlighetens namn sägas vara den klart svagaste.
Det var något i Adams ganska torra cyniskt brittiska humor som slog an mitt hjärtas strängar direkt.

Karaktärerna kom att bli nära vänner:
Arthur Dent, husägare som vaknar en morgon bara för att finna att hans hus skall rivas för att ge plats åt en ny motorväg. Ironiskt nog har hela hans planet innan dagen är slut utplånats för att ge plats åt en ny hyperrymdsled.
Ford Prefect, skribent för den intergalaktiska publikationen "Liftarens Guide" som i femton år varit fast på planeten jorden och skrivit en ingående artikel för guiden. Den tidigare definitionen "menlös" har efter noggrann redigering av Fords artikel uppgraderats till "i stort sett menlös".
Trillian, eller Trisha McMillan den andra överlevande jordvarelsen, om man inte räknar delfinerna och mössen (som var intelligenta nog att lämna planeten för egen maskin innan det var för sent). Flickvän till galaxens president.
Zaphod Beeblebrox, galaxens president. En odräglig playboy som gör vad som faller honom in. Zaphod är i stort sett humanoid, förutom det extra huvudet, den tredje armen och det överblåsta egot.
Och så Marvin så klart. Marvin den paranoida androiden. Universum gnälligaste och mest cyniska robot. Marvin förklarar vid ett tillfälle sin livsåskådning för centraldatorn på ett rymdskepp, varvid denna begår självmord. Något som inte överraskar Marvin särskilt mycket.

Böckerna är fulla av märkligheter, en oerhört skruvad logik och tidsresor som avslöjar allt det där man inte ville veta om mänsklighetens ursprung.
Talet 42 förekommer ett flertal gånger som svaret på frågan om universum, livet och allting. Om man inte förstår vad som menas med 42 så har man inte formulerat frågan riktigt.

Jag är långt ifrån den ende som påverkats på det här sättet av "Liftarens Guide". Dom har hittat en enorm publik av de mest skiftande sorter. Inte bara hängivna Science Fiction-nördar utan helt normala killar och tjejer i alla åldrar.
Faktum är att det nog är konstigare att inte ha läst Liftarens Guide-böckerna en enda gång än vad det är att ha läst dem fem gånger.

Själv har jag läst böckerna hur många gånger som helst vid det här laget och dom ligger framme för en ny omläsning nu, på förekommen anledning.
Douglas Adams dog i förrgår, fredagen den 11 maj 2001.
Galaxen blir aldrig riktigt sig lik igen.

Harald Åberg : 01-05-12