Grus och värme

Det knastrar under skorna när man går i det grus som täcker halva Sverige den här årstiden.
Sandstränder kan ibland låta squitt, squitt när man går i den, det är garanterat behagligare, men jag tycker ändå att grusknaster är ganska trevligt. Dessutom slipper man sand mellan tårna.

November är inte en trevlig månad, ljudet från grus undantaget, konstaterar jag när isregnet piskar mig i ansiktet. Jag vill inte rasera någons illusioner, men de som säger att regn alltid kommer ovanifrån är välkomna till Göteborg för att ompröva det påståendet.

Pannan domnar bort och det gör ont bakom öronen. Mössan skulle egentligen varit på huvudet, men vad hjälper en dyngsur mössa i den här vädret?
Man borde uppfinna en vattentät, varm mössa, tänker jag där jag går. Helst av allt skulle man dela ut gratis överlevnadsdräkter till alla bosatta i Sverige.

Slask är ett bra ord. Har ni funderat över varför slask heter just slask?
Det kan inte annat än komma från det ljud det gör när man kliver i det.
Precis som ordet knaster. Ljudet slask gör när man kliver i det är inte lika trevligt som knaster. När det låter knaster, knaster, slask, knaster så blir man förbannad eftersom man garanterat är dyngsur om ena foten.

Knaster, knaster.
Snart framme, tänker jag. Sedan skall jag ta av mig min blöta jacka och vrida ur min mössa.
Knaster, knaster.
Jag noterade att det satt ett gammalt brungult löv kvar på ett av träden bredvid vägen. Det såg lite roligt ut eftersom det var den enda lövet i hela kronan. Hade kunnat bli en kul bild, ganska typisk för årstiden, fångar bra hur det känns just nu i regnet och mörkret -ensamt och visset. Gatulampan lös upp hela trädet bakifrån och det var ganska effektfullt.
Knaster, slask, knaster.
Fan också, hela vägen upp till ankeln.

Efter ett tag blir vattnet i skon varmt, och har man gjort det ordentligt så kommer det bubblor mellan tårna. Det finns inget bra ord för hur det låter, de där bubblorna.
Jag tror sprojt är ett rätt bra ord. Det sprojtar mellan tårna.
Hade jag fått väja hade jag valt sand istället trots att jag ogillar det.

Knaster, knast-sprojt-er.
Ingenting verkar stoppa regnet från att leta sig ned för nacken.
När man blivit tillräckligt blöt i håret förlorar det sin uppsugningsförmåga och nästippen och tinningen blir en naturlig plats för det svinkalla vattnet att leta sig vidare ner mot marken. Om det ändå hade snöat istället.

Lite längre fram går en stackare ute med sin hund, det blir ingen långpromenad idag tänker jag syrligt och gottar mig i att jag inte är ensam ute. Hunden tvärvägrar att uträtta några behov i det här vädret, mannen trugar och bönar att den åtminståne skall pinka lite mot någon stolpe, men icke.
Jag passerar med ett mumlande hej och möts av två trötta ögon och en svag trevare till medlidande i blicken. Jag blinkar och vänder blicken framåt, har man skaffat hund får man stå ut med små fruktansvärda stunder. Och dessutom bjuda på dem ibland. Han borde vara glad att hans öde stärker min moral i mörkret.
Bara nedför kvar nu.

Det är inte ovanligt att man ser någon sätta sig på en bänk utan att notera att bänken är våt. Normalt resulterar det i ett litet hopp, en svordom och en kontroll över hur blöt man blev i ändan. Efter det förblir man stående.
En vän till mig resonerade inte så. Hade man redan blivit blöt i ändan kunde man lika gärna sitta ner tills man suttit klart. Man blir ju inte blötare om man sitter kvar, möjligen bara lite kallare.

Knaster, knast-sprojt-er, halk, slask.
Drutt på ändan i decimeterdjupt slask är inte att rekommendera. Att jag redan var blöt in till kalsonerna gjorde att jag inte direkt reste mig upp, utan satt kvar och masserade min hand som tagit den värsta smällen. Jag tog tillfället i akt och reflekterade över min situation. Genomblöt, frusen, bortdomnad panna, ont bakom öronen och några gruskorn i handen.
Var jag lycklig? Tveklöst ja.
Var jag förbannad? Inte alls.
Var jag road? Ja, faktiskt.

Någonstans mellan den bortdomnade pannan och min blöta fot infann sig nämligen det humoristiska i hela situationen. Man liksom sänker ribban och inser att det blir inte bättre just nu, så det är lika bra att ta det som det kommer.
Vädrets makter är emot mig, vad som händer är utom min kontroll och det kommer att gå som det går. På något vis släpper man ratten och låter ödet ta hand om saken. Det är befriande.

Som en visset löv på gott humör kliver jag såsmåningom in i mitt hem, min älskade skrattar hjärtligt och hämtar en handduk.
Med en filt i soffan återhämtar jag mig långsamt, det sticker och pirrar i ben och händer.
Kram till mej, säger jag så ynkligt jag kan och min utvalda kryper fnissande upp i soffan och omfamnar mig med sin kärlek. Ibland belönar det sig att vara ynklig.

Julstjärnan i fönstren och de tända ljusen tillsammans med hennes andetag skapar en perfekt avslutning på den sista novembermåndagen i Göteborg.
Ett ljus sprakar till och jag hör någon som skyndsamt knastrar förbi i regnet utanför fönstret.