Världens bästa uppfinning torde vara övergången till sommartid.
På ett dygn kommer våren!
Även om det är hagel och drivis sista söndagen i mars är ger ändå påföljande måndag dagsljus ända fram till åtta på kvällen.
Tillvaron blir lite ljusare, lite lättare och lite mer dräglig.
Skulle det dessutom, som fallet i år, vara vackert väder vid övergången känns det som om man vunnit på Lotto.

Ni som gnäller över en förlorad timmes sömn och i månader hävdar att "klockan är faktist bara fyra egentligen" - sluta omedelbart. Den där timmen kan ni möjligtvis lida av första dygnet. Och har man ställt om klockan så har man. Jag springer inte omkring och hävdar motsatsen när jag motvilligt ställt om husets klockor till vintertid om hösten...
Frågar du mig så är sommartiden den riktiga tiden.

För sommartid, det är finemang det.
På något sätt är det som om våren väntar på detta ögonblick.
Den gör sig icke besvär förrän den har fått en rimlig chans att bjuda på kylslagna, rodnande vårkvällar i ett schysst ljus.

Alla årstider har sin charm, men få är så efterlängtade som våren.
Känslan i kroppen den där första riktigt varma vårdagen är svårslagen.
Har man dessutom en balkong i västerläge där det är lä är man bara att gratulera - och det har jag.
Således satt jag i förra söndagen utsträckt i solstolen och lät solstrålarna smeka armar och ansikte och verkligen värma huden.
Snart gör sommaren sitt intåg med slappa, varma dagar i gröngräset.
Men det är ändå den där första vårdagen som ger löfte om en sommar som jag värderar allra högst.