Läs mer:
> Hemma hos Agnes
> Hemma hos Harald
> Hemma hos Helena
> Hemma hos Mia
> Hemma hos Olle
> Hemma hos MGB

När jag fick hela min lilla tvåa alldeles för mig själv för ett tag sen fick jag oerhörd beslutsångest.
Nu kunde jag bestämma exakt vad jag ville att den skulle innehålla.
Utan att behöva kompromissa det minsta om varken färg eller form.
Och plötsligt dög ingenting.
Inget i affärerna var precis som jag ville ha det.
Det var för stort eller för litet. Oftast var det för dyrt.

Smygande började min egen smak ändå ta form och jag upptäckte att den ibland förvånade mig.
Lampor som jag hatat under hela min uppväxt och som min mamma äntligen stoppat undan längst in på vinden fick oanade estetiska värden.
Lumpbodar på landet kunde trycka på dom mest fulländade fynd bara man skrapade lite på den dammiga ytan.
Jag har insett att det som jag är mest nöjd med i min nya inredning egentligen inte kostat många kronor att få till. Det går att sätta sin personliga prägel på det mesta bara grundformen tilltalar.
Jag har satt ihop en liten lista på mina bästa billighetsfynd som jag hoppas ska inspirera dig till att rensa ut bland IKEA-möblerna från åttiotalet som kanske är funktionella, men som egentligen slutade vara snygga för mer än ett decennium sen.

Köksstolar
Illigt ljusblå laminatpastell i sits och rygg med stålrörskonstruktion däremellan. Äkta femtiotalsdesign som åtminstone jag aldrig sett maken till förut.
Upphittade i ett sommarhus tillhörande en nyligen avliden gammalmoster utan barn med krav på vinstintresse. Ingen annan ville ha dom. Jag älskar dom.
Betydligt billigare och definitivt personligare än Arne Jacobssons "Myran".
Men ändå med aningens samma känsla.

Stor bordslampa
När jag var liten hade mina föräldrar en lampa som jag tyckte var vansinnigt ful. En kurvig fot i vitt glas toppades med en jättestor rak tygskärm med sjuttiotalsmönster i rödorangea färger.
Lampan ersattes så småningom med något pastelligt i sann åttiotalsanda och har sedan dess fört en tynande tillvaro på mamsens vind.
Plötsligt en dag insåg jag att det var just denna lampa som saknades i mitt hem. Expedition på vinden inleddes men hur jag än letade mellan saligen hädangångna Tuffys kaninbur och dammiga gamla slalompjäxor så var skärmen fullständigt borta.
Till slut erkände mamman att hon antagligen slängt den, fullständigt övertygad om att ingen, någonsin, skulle fråga efter den igen.
Så jag har fått komplettera min stackars glasfot med en illgul skärm från IKEA. Det var den enda som passade det groteska formatet. Men formen är rätt och den pryder numera sin plats i mitt hem.

Soffbord
Bakom ton av kompletta skitsaker stod mitt lilla pelarbord på övervåningen till Bergs prylmarknad mitt ute i ingenstans.
Överdraget med mörkbrun självhäftande plast med mönster av fuskträ.
Ganska stor sannolikhet att detta hemska dolde en söndertrasad bordsskiva, men på prislappen stod det 50 kronor och jag tyckte att det var värt den risken.
Väl hemma med plasten i små, små, strimlor runt fötterna var bordet fortfarande fullständigt nedkletat av ett lim som verkade omöjligt att få bort.
Enda lösningen var vanlig brutal bilbensin.
Det tog sina svettiga timmar men idag är jag oerhört nöjd med mitt lilla rödskimrande matta pelarbord med mörkbrun fot och har ratat betydligt mindre skavda varianter för känslan av triumf i att ha gjort ett riktigt fynd.

Stringhylla
På femtio- och sextiotalen fanns i varje hem med självaktning en stringhylla.
I min mormor och morfars måste det ha funnits två, eftersom jag numera har en fullproppad med pocketböcker och dom fortfarande har en kvar.
Deras har vita "stringkanter".
Min har tuffare svarta.
Den som en gång satt i uppskruvad i min mammas flickrum och som hon sedan i många år pliktskyldigast förvarade fotoalbum i i mitt barndomshems lilla TV-rum har jag med benäget tillstånd fått ta över.
Hon var inte särskilt svårövertalad alls.
Erkände att hon nästan alltid tyckt att den varit fruktansvärt ful. Åtminstone sen den gick ur modet förra gången för sådär trettio år sen.
För mig är den däremot helt rätt. Plats för massor av böcker, men ändå med mycket luft ner till golvet. Och ja, jag tycker den är snygg.

Toalettbord
Jag har inget bättre namn för det.
En gammaldags vitmålad möbel med en stor oval spegel, två små underskåp och mellan dem plats för benen när jag sitter framför den och borstar håret innan jag går till sängs, är en av få saker jag har kvar efter min farmor. Jättevackert.
Tråkigt nog står bordet just nu i en förvaringsbod i min pappas trädgård. Men i mina framtida drömmars mera ordnade liv med ett jättestort sovrum har det självklart en given plats.

Naturligtvis har varje människa sin egen smak och flera av de saker jag har räknat upp här tycker du säkert låter jättefula.
Men det är just sådana saker som ger varje hem sin egen unika prägel.
Håll ögonen öppna efter det som just du tycker är vackert, meningsfullt och kul.
Det behöver inte vara speciellt dyrt.
En djupdykning i dina föräldrars eller andra äldre släktingars ratade saker kan visa sig resultera i ett helt nytt möblemang. Lumpbodar eller auktionsställen kan vara guldgruvor.
Men är du ute efter till exempel femtio-, sextio-, eller sjuttiotalsdesign så håll dig långt borta från storstäderna när du letar.
Det är fler som jagar sådant nu och handlarna i större städer har ständigt ett finger i vinden för att kolla åt vilket håll trenderna blåser.
Däremot kan man hitta underbara saker ganska billigt långt ute på landet där sådant är hopplöst ute bland köpstarka fyrtiotalister. Och följaktligen kan man där hitta finfina pelarbord för femtio spänn.

Lägg istället pengarna på detaljer. Små saker som du känner att du inte kan leva utan när du väl har sett dom i hippa designaffärer i stan.
Just nu är jag själv spekulant på ett handtryckt tyg som skulle passa förträffligt på mitt vardagsrums ena kortvägg.
Det skulle kosta mig 1650 kronor i rätt längd.
Tål alltså att funderas på ett tag. Men eftersom köksstolarna var alldeles gratis så kanske, kanske…