Hon vaknade med hans hand runt sitt ena bröst.
Självklart och tungt vilade den där.
Välbekant men alldeles, alldeles fel.
Hon sneglade snabbt under täcket. Linne och trosor satt där de skulle.
Tyg emellan.
En liten pust av lättnad letade sig ut mellan läpparna.

Tungan klibbade mot gommen och huvudet dunkade en aning.
Inte outhärdligt, men tillräckligt för att hon skulle börja gå igenom gårkvällen bakom ögonlocken. Det hade varit trevligt, mycket folk från deras löst sammansatta arbetsgemenskap för en gång skull.
Kanske var det för att våren hade bestämt sig för att visa sig så smått på fredag eftermiddag.
Hon hade inte väntat sig att se honom där.
Eller snarare, hon hade inte tänkt på honom alls den senaste tiden. Det störde henne inte att se honom.
Tvärtom kändes det inget speciellt.

De hade blivit kvar vid var sin ända av bordet tills de flesta droppat av.
När hon till slut reste sig från sin diskussion för att gå följde han med.
De skulle ju nästan åt samma håll, kunde ta sällskap en bit.
Och kanske skulle det sitta fint med en öl till på vägen. Någon annanstans?

Det tog inte fem minuter att falla in i den där gamla känslan.
Den hon alltid fick med honom, att ingenting var för litet för att berättas.
Så de talade om tiden sedan senast, om sina jobb och om det nya förhållande hon gått in i efter han försvann.
Hon hade tänkt att lämna tidigt för att fördjupa sig i det nu ikväll, men han blev kvar på jobbet och det blev bökigt att bli av med bilen och saker kom helt enkelt emellan. Som så ofta. Så då satt hon alltså här i stället.

De talade om ensamheten. Om rädslan att bli förbisprungen av livet och aldrig hitta rätt. Och när vet man om det är rätt?
Och till slut var det obevekligen dags att gå hem.
Klockan var alldeles för mycket och ölen hade blivit alldeles för många.

Och där ute gick det så fort. Taxin stod redo utanför och plötsligt var de hemma hos henne. Lika självklart som någonsin.
Och han tog för sig i kylskåpet och hämtade en handduk och bara var så där hemmastadd som andra aldrig nånsin tycktes vilja bli.

Nu låg de alltså här morgonen efter.
Båda så förtvivlat trötta på ensamheten.
Båda med så förtvivlat stort behov av att känna någon nära.
Två gånger hade det lett dem till att försöka ihop.
Knappast en gång till. Hon hade någon annan nu.
Bara en tillfällighet som spelade dem i händerna på varann.
De hade inte ens pussats.
Och ändå kände hon skammen ila längs ryggraden.
För hon tog inte bort den där handen.
Hon makade sig bara lite närmare och somnade om.