Härom kvällen gick en dokumentär på TV1 om George Bush och hans slutmål att mosa Saddam Hussein.
Min tanke med att se detta program var att finna inspiration till en recension av Milan Rais bok "Krigsplan Irak".
Efter några minuter framför TV:n så somnade jag.
Var det den inspirationen jag sökte tro?
Nåja, eftersom en hel del sagts om Irak och stundande krigshandlingar ska det säkert gå bra för mig att istället i krönikeform ge min egen subjektiva och partiska bild av alltihopa.

För mig började denna krönika redan i somras då jag recenserade boken "Oheliga krig" av John K Cooley för Bulldozers räkning.
Efter det fick man klart för sig att Afghanistan-trasslet, bin Ladin och terrorism gödslats fram av bland annat USA:s egen politik i dess iver att slå sönder kommunismen.
Idag är kommunismen ett minne blott, men i stället har man då fått ett nytt ondskans imperium att bekämpa i form av terrorismen. I Milan Rais bok "Krigsplan Irak", som jag också fått på min lott att recensera, utvecklas den bild av USA som gavs i Cooleys bok ytterligare.
Irak och Saddam Hussein ingår i det som Bush kallat "ondskans axelmakter" och frågan är när USA med flera slutade vara medlem där? Irak och USA har varit kompisar, men vill inte leka tillsammans längre... Oheliga allianser i all ära, men frågan är om inte den klubben Irak fick vara med i slår det mesta...

Det Irak vi ser idag är en skapelse som USA, Frankrike, forna Sovjetunionen och Storbritannien med flera bidragit till att bygga upp.
Frankrike har gett Irak kärnkraftskunskaper och annat som kostat pengar för mottagaren. Klirr, klirr i kassan.
Nuvarande president Chirac höll sig väl framme då fast i en annan roll än den stolta statsmannen. I Dagens Nyheter kunde man den 8:e mars läsa om en kemisk fabrik i Irak som enligt USA spelar en central roll vad gäller kemiska vapen.
Denna fabrik byggdes i smyg av Storbritannien förut.
Vidare har olika företag exporterat medel som tillsammans i samma gryta blir kemiska stridsmedel, något som glada amatörkemister säkert kunnat räkna ut.
Man har till exempel sålt vätefluorid med den dåvarande engelska regeringens vetskap. Detta lilla trevliga ämne används till nervgasen sarin som är luktlös, osynlig och plågsamt dödlig redan i väldigt små doser, en liten klick på huden räcker. Vätefluoriden levererades i mitten på åttiotalet trots att stridsgaser redan använts av Saddam vid den tidpunkten. Ett stopp för vätefluoridexporten "skulle skada våra andra handelsmöjligheter i Irak", som dåvarande brittiska handelsministern uttryckte det enligt DN. Jag hoppas att övriga handelsmöjligheter utföll till belåtenhet.

I boken "Krigsplan Irak" står följande att läsa:
"Människor som inte har någon respekt för livet får aldrig tillåtas skaffa sig kontroll över de yttersta dödsinstrumenten".
Dessa ord lämnade Bush juniors mun för ett år sedan men syftade nog inte på Storbritanniens gamla affärer eller för all del hans eget lands dito heller.
Alla vapen som till exempel forna Sovjet och USA exporterat till Irak orkar jag inte ens nämna, men mycket blev det.

Colin Powell, USA:s utrikesminister, sade i november 2001 att:
"länder som Irak som har försökt skaffa sig massförstörelsevapen ska inte tro att vi inte intresserar oss för den verksamheten och uppmärksammar den."
Jo, det har väl historien visat att Iraks upprustning varit väldigt viktig på många sätt. Det är inte utan att man undrar hur alla dessa affärsuppgörelser och samtal gick till:
"Hej vi behöver en jävla massa växtgiftmedel till våra öknar och kurdbefolkade områden, gärna vätefluorid också till sarinproduktion", säger Saddam.
"Mazarinproduktion... Okej, men lova att inte göra massa biologiska och kemiska stridsmedel av det", svarade en hörselskadad herr Naivsomfan som representerar övriga världen.
"Förresten, vi skulle behöva en massa reaktorer och sånt där radioaktivt med", fortsatte Saddam.
"Okej, men jag vill inte veta av att du försöker dig på att göra kärnvapen. Det kan vara farligt", svarade herr Naivsomfan medan pengarna åkte in i von Ankas kassavalv.
"När vi ändå håller på, skulle man inte också kunna få en sjuhelvetes massa vapen så att jag kan anfalla Iran lite grann så där lagom? Har ni receptet på Saringas för senapsgasen har tagit slut", sade Saddam som avrundning.
"Hmmm... Mazarin, ketchup, senap... Jovisst, kan du få det men du lovar att bara ge dig på Iran då va? Lova det hygglo.", svarade herr Naivsomfan och slog sig till ro med fullt kassavalv och tillgång till massa olja.

Rädsla för Iran, ekonomisk vinning och olja kan tydligen få många att tumma på mycket. Idag är Irak ett hot.
När Hussein avrättade oliktänkande och tog ledningen i sitt Baathparti var inte Irak ett hot. När Irak gav sig på Iran 1980 var de förstnämnda inget hot.
När Irak använde stridsgas mot Iran och mot sin egen kurdiska befolkning hördes inga protester från Dick Cheney som idag är vicepresident i USA.
Däremot sade han härom året i ett citat som ej behöver förklaras att "USA tänker inte tillåta terrorns krafter att få tillgång till verktyg för folkmord".
Tjena, det säger du nu, men inte förut, dumstrut.

Vänskapen tog slut som ni förstår, inte på grund av massmord, vapenbruk och stridsgaser, utan när Irak gav sig på lilla Kuwait och hotade oljetillförseln - då blev Irak och framför allt Saddam Hussein ett hot.
Alltså, sedan början av nittiotalet är inte Irak kompis med USA längre.
Vi vet ju alla hur skör vänskap kan vara. Så jag väntar bara på att Irak ska få kravbrev att lämna tillbaka vätefluorider, missiler och vad det nu är eftersom man verkat haft för avsikt att använda det till sådant som det var avsett för....
Så olydigt.

När jag sitter här med boken "Krigsplan Irak" av Milan Rai så slås jag av vad mycket hyckleri det finns i världen. Min recension av denna faktaspäckade och lite svårsmälta bok blev istället ett personligt inlägg i Irakdebatten.
Av mina ord blev det någonting annat, vilket är passande likt det vi ser idag.
Bush säger en sak, men menar någonting annat.
Bush är ingen ensam John Wayne i skymningsljus eller vit riddare i motljus.
Saddam är inte arabvärldens hopp, utan en för all del sargad, men oberäknelig och grym man. Saddam har inte rent mjöl i växtgiftspåsen och jag skulle aldrig köpa en bil av Bush den yngre om han vore bilhandlare. Det är väl ungefär där jag står nu.
Vilka som än dör i ett kommande krig så lär det inte vara någon av dessa herrar.
Allt är som det brukar alltså.

Fotnot:
Milan Rais bok "Krigsplan Irak" gavs ut på Ordfront förlag i januari 2003.