|
Djur jag ätit: Lammöga
Som bördig från Sveriges största ö som
vidhäftats med en biö kallad Fårö fick jag
alltid höra att "på Gotland äter man väl
jättemycket får?".
Sanning att säga hade jag köpt myten om att lamm smakar
kofta och hade knappt smakat lammkött innan jag flyttade från
ön. (Ja, jag är medveten om att föregående
mening kan tolkas både si och så, men det bjuder jag
på. Till dessert!).
Min första kontakt med djuret får i bemärkelsen
mat var först när jag som student i Uppsala skulle gå
på gasque på Gotlands nation, som jag patriotiskt nog
tillhörde.
För de inte så studentikosa kan meddelas att gasque är
ett slags halvformell suparmiddag i studentvärlden.
Den årliga så kallade lammskalle-gasquen som anordnades
av Gotlands nation var vida omtalad. Det som serverades till middag
var nämligen en halv lammskalle. Och inget mer. På fatet
låg en kokt eller möjligen ugnsgriljerad skalle med öron
och ögon kvar. Så mycket ätligt var det inte på,
men för den som insisterade fanns det lite ätbart kindkött
att mumsa. Men den stora utmaningen var förstås att stå
ut med doften och åsynen av lammskallen. Och för de riktigt
tuffa - att äta ögat. Det var här agnarna skildes
från vetet. De som vågade och de som inte gjorde det.
Styrkt av dryckjom bestämde jag mig för att bli en av
de modiga.
Jag hade en erfaren bordsherre som instruerade mig hur allt skulle
gå till.
- Tugga tre gånger och svälj! Skölj ner med snaps.
Jag tuggade och tuggade och svalde och svalde igen och svalde igen.
Ögat gjorde motstånd...men till sist gick det ner. Med
en snaps-skjuts.
Hur det smakade?
Som en lite salt och hal gummiklump. Ingen ätupplevelse som
jag rekommenderar till en gourmet.
Men jag hade klarat initiationsriten och var därmed en legitimerad
gute. Vad man skall kalla den kalasfulle ålänningen som
tog kvällens ögonslukar-rekord med sina 22 inmundigade
ögon kan man undra. Fårskalle kanske?
|
