Man ska ha barnasinnet kvar, säger de. Men jag vet inte jag. Vad menas egentligen? Att man ska vara sådär lite tokig som bara barn kan? Usch.

Såg en stund på den här varianten av melodifestivalen där just barn uppträder och tävlar. Ok, får nog säga att det för en gångs kändes lite positivt i den bemärkelsen att de små liven inte var stylade som vuxna sexobjekt, såsom brukligt är, med tillhörande vuxensexande i rörelseschemat. Men det är inte det som är grejen. Grejen är att det är så pinsamt så man dör när barnen intervjuas och ska vara så där lite galet roliga. Bilder på hur mamma och pappa flabbar i publiken. Grejen är att det är så pinsamt så man dör när ungjävlarna sjunger sina kassa texter och kör sina taskigt inövade moves. Tänk Martin Timell med son. Det är inte på något sätt gulligt, det är äckligt. Usch.

Det är förstås föräldrarnas fel, inget snack om den saken. Han är ju så rolig, han är ju så gullig, han kommer verkligen bli nåt när han blir stor, har skitungen fått höra sen han börjat gå. Det är väl klart skitungen tror han är rolig och charmig. Ett uppenbart, och rätt skräckfyllt exempel, uppenbarade sig på Jeopardy. Förstås finns en gullrolig version med barn som tävlar. Magnus Härenstam frågade vart och ett av liven i 12-årsåldern, för övrigt en mycket ful ålder, vad de tänkte bli när de blev stora. Praktskitungen i bakåtslick, välmående i sin rutiga gubbpullover svarade på ett viktigt sätt VD. VD? undrade Magnus, För vad då? VD bara, flinade det otäcka barnet medan hans otäckare välmående föräldrar i publiken kom flabbandes i bild. Usch.

Jag hittade en sagobok för ett tag sen hemma hos föräldrarna. Barndomslandet. Den finns i tre volymer, Tripp, Trapp och Trull, och det här exemplaret, Trapp, är för barn från tre år. En favorit från barndomen, skall erkännas, och att hitta boken var förstås en präktig nostalgitripp. Letade upp favoriter och började läsa. Helt förskräckt upptäckte jag att min barndoms sagor inte var alls som jag mindes. Nej, nej, nej. Komplett galna saker skrivna av uppenbart komplett galna människor. Jag tar ett exempel för att illustrera: Sagan jag minns som den spännande historien om en katt som klarar skivan med den märkliga titeln "Min man starke Mats Erson", en titel man som barn inte ens reflekterade över. Sagan inleds med att en gubbe och en gumma sitter och grubblar över hur de ska få tag i en julstek. Gubben säger,"Vi steker katten. Han är stor och fet." Katten sitter vid tillfället i spisen och lyssnar och smiter naturligtvis så fort som möjligt till skogs. Snart stöter katten på en räv som säger, "Vad kommer du så duktigt efter? Dig kan jag ta!" varpå katten svarar, "Nej du, jag heter Min man starke Mats Erson. Jag rår på både rävar, vargar och björnar", varför katten genast får bli dräng hos räven. Räven räddar sedan sig själv både från björn och varg genom att berätta att han minsann ar en dräng därhemma som heter Min man starke Mats Erson. Själva sagan slutar med att alla djuren skall ställa till kalas. Utan vidare slutar sagan med:
"Men när katten fick syn på vargen blev han så rädd så han flög upp i tallen. Då skrämde han björnen , så han trillade bums ner och bröt nacken av sig. Så fick rävfamiljen kalas till sist!".

Fråga inte mig varför katten heter Min man starke Mats Erson. Fråga inte mig om sambandet mellan björnens nackbrytande och rävfamiljens kalas. Fråga inte mig hur denna saga kan vara från tre år. Författaren är uppenbarligen inte vid sina sunda vätskor. Men faktum kvarstår; en gång var detta en av mina favoritsagor. Det får mig att fundera över det här med barnasinnet i en ny dimension. Det finns två möjligheter. Antingen är författaren galen, och således är även barn galna. Den andra möjligheten känns mer tilltalande, vilken då skulle innebära finessen att författaren inte alls är galen, utan har barnasinnet kvar. Summa summarum: antingen var jag ett galet barn, eller så har jag helt enkelt inte barnasinnet kvar. Jag väljer det senare.