Läs mer:
> Marias dilemma-krönika

Det ligger i tiden att uttrycka sin åsikt.
Varje TV kanal med självaktning (och några utan dessutom) har minst ett diskussionsprogram i tablån.
Det anses och tycks om allt och alla, i synnerhet ämnen med moraliska undertoner.
För har man ingen åsikt är man inte nog allmänbildad, intresserad av samhällets utveckling eller tillräckligt engagerad.

En ståndpunkt skall motiveras och om så behövs försvaras.
Oavsett om åsikten är genomtänkt, egentligen hör till ämnet eller över huvud taget intresserar omgivningen. Av vissa människor speciellt om den inte intresserar omgivningen. Det räcker inte med att ha uttalat sin åsikt, det skall malas på varför hennes/hans åsikt är den enda rätta. Är de så osäkra på sin åsikt att de måste motivera den för sig själva? I så fall kan det tyckas lämpligast att inte delge den eventuella åsikten.

Har man nu ingen åsikt kan man rädda skinnet genom att ha en åsikt om andras åsikter. Ett slags desperat försök att visa sig medveten och viktig.
Att det bara är ett blekt eko av någon annans åsikt är mindre väsentligt.
Huvudsaken är inte vad du anser, huvudsaken är att du gör ett ställningstagande.

Detta blir emellanåt oerhört tröttsamt.
De som inte vill ägna fikarasten åt att argumentera göre sig icke besvär.
Det skulle vara oerhört befriande att höra någon säga: Jag vet inte och jag bryr mig inte heller. Speciellt i något brännande ämne som man helt enkelt MÅSTE ha en åsikt.

Praktexemplet är frågan huruvida homosexuella par skall få adoptera eller inte.
Jag ombads presentera min åsikt i frågan inte allt för länge sedan, och kände mig plötsligt rebellisk nog att vara ärlig.
Jag vet inte. Jag har ingen åsikt i den frågan.
Politiskt inkorrekt, säkerligen.
Moraliskt oförsvarbart, kanske det.
Likgiltighet inför barnens bästa, troligtvis.
Jag tar ställning till det den dagen frågan berör mig, fram till dess kommer jag att förbli åsiktslös och trivas med det!