|
Karaokevärdinnan
Anna
Anna Franzon från Göteborg har alltid rest mycket
och alltid gillat att sjunga.
För snart sex år sen stack hon därför på
vinst och förlust till Japan med 10.000 spänn i plånboken,
ett par kompisar i släptåg och några adresser till
karaokebarer i Tokyo i fickan.
Det blev början på en tre månader lång kulturkrock
med det japanska samhället.
När hon kom hem till Sverige i november 1997 hade hon bland
annat hunnit med att jobba som sällskapsdam och karaokevärdinna.
Dessutom hade hon varit med i Japans största TV-såpa
och blivit erbjuden ett skivkontrakt av Sony.
- Det var en kul upplevelse som jag inte vill ha ogjord, men jag
vill aldrig mer åka dit, säger Anna.
Det hela började när Anna var och reste runt i Australien
och hörde de andra backpacker-gängen snackade mycket om
att det var lätt att få jobb och tjäna pengar i
Japan, särskilt om man som Anna kan sjunga.
Tokyos nöjesdistrikt Roppongi är fyllt av barer, strippklubbar,
restauranger, discon och nattklubbar där de stressade japanska
affärsmännen tillbringar sin lilla fritid. Bland annat
med att betala för att snygga tjejer skall sitta vid deras
bord, dricka drinkar med dem och skratta åt deras skämt.
En annan underhållningsform som är uppskattad går
ut på att värden eller värdinnan på en klubb
sjunger för gästerna och sen går runt med mikrofon
och karaokemaskin och låter publiken exponera sin talang,
eller brist på talang.
Anna övertalade ett par kompisar att hänga med till Japan
för att testa arbetsmarknaden där. Målet var att
tjäna ihop mycket pengar snabbt för att kunna bekosta
fler resor. Av folk hon träffat i Australien som jobbat i Tokyo
hade hon fått konkreta tips, kartor och adresser till tänkbara
arbetsgivare.
Den första bostaden som det svenska gänget hittade var
inget palats direkt.
- Vi bodde sju personer, två tjejer och fem killar, på
sju kvadrat i en lägenhet som låg på en timmes
pendelavstånd från Tokyo. Ofta gick det inte att ta
sig hem på natten så vi tillbringade många timmar
på Mc Donalds i väntan på att T-banan skulle börja
gå igen.
Men jobb var det lättare att hitta, åtminstone för
tjejerna.
Killarna fick leta längre innan de fick napp och tog sen jobb
som dörrvakter, bartenders, diskplockare och inkastare. Dåligt
betalda jobb som ingen av dem var särskilt nöjda med.
Några stack hem till Sverige innan de tre månaderna
som de planerat att stanna i Japan hade gått.
För tjejerna var det en helt annan marknad och helt andra löner
som gällde, men om jobben egentligen var så mycket bättre
än killarnas vet Anna inte så här med facit i handen.
Hennes och kompisens första jobb var på en värdinne-klubb.
Det är ett ställe dit japanska affärsmän kommer
för att koppla av efter jobbet och blir underhållna av
ett slags moderna varianter av sällskapsdamer.
Männen betalar ett par hundra för att få komma in
på klubben där de tas emot av en manager som väljer
ut vilka flickor som skall sitta vid deras bord.
Jobbet går i princip ut på att vara så trevlig
och social som möjligt. Prata, underhålla, hälla
upp drinkar och tända cigaretter åt männen.
- Många japanska affärsmän går ut sex dagar
i veckan och går då till den här typen av klubbar
eftersom de helt enkelt jobbar så mycket att de inte hinner
träffa tjejer på vanligt sätt. Jag har hört
att 40 % av männen mellan 30 och 50 år är singlar
i Japan. Det skulle inte förvåna mig det minsta om det
stämmer, säger Anna.
På klubben där Anna jobbade fanns två avdelningar,
en för västerländska tjejer och en för japanska.
Givetvis för att tillfredställa männens smak.
Även om det inte handlade om nån typ av sexuell tjänst
så förekom både erbjudanden om detta och tafsande.
- Man fick absolut inte säga ifrån till gästen även
om han var otrevlig. Allt sånt skulle skötas av managern.
Det var helt förbjudet för männen att röra vid
tjejerna, men om nån ändå gjorde det skulle man
ge tecken till managern så roterade han tjejer vid borden
och man flyttade vidare till nån annan, berättar Anna.
- Det gällde att bli så populär som möjligt.
Det var så man skulle tjäna sina pengar. För varje
drink männen bjöd på fick man 25 kronor i bonus.
Om nån frågade speciellt efter att få sitta med
just dig så fick du 100 kronor i bonus. Man var också
tvungen att bli utbjuden på minst fyra middagar i månaden
annars fick man kicken. För att få ta ut en tjej som
dejt på en restaurang betalade männen 400 kronor och
var tvungna att ta värdinnan tillbaks till klubben och spendera
resten av kvällen där sen. Underförstått för
att göra av med mer pengar…
Anna trivdes inte alls med jobbet, mådde dåligt och
kände sig förnedrad och övervakad av klubbens managers.
En gång blev hon också tafsad på låret under
kjolen av en närgången kund.
- Många tjejer mådde dåligt där. Det var
bara det yttre som räknades. Alla skulle klä sig kvinnligt,
modemedvetet och sexigt och det var hela tiden en hets att man skulle
få så många förfrågningar som möjligt
från kunderna. För att uppnå det var man tvungen
att utplåna sin personlighet och vara fjäskigt inställsam.
Jag fick flera gånger trösta tjejer som gick in och grät
på toaletten för att de mådde så dåligt
av detta.
Innan Anna hann säga upp sig fick hon kicken med motiveringen
att hon inte var tillräckligt snygg.
Vilket är svårt att förstå när man ser
henne. En blond, nätt, söt svensk tjej.
Fast Anna var mest glad över det och lyckades snart få
ett nytt jobb där hon fick göra det hon helst ville -
sjunga.
Jobb nummer två blev som karaokevärdinna på en
annan klubb i Roppongi.
- Jag jobbade fem timmar per kväll, antingen sjöng jag
själv eller så gick jag runt med en TV och en mikrofon
till olika bord och så fick sällskapen sjunga karaoke.
Det var ett jättekul jobb som jag trivdes bra med. Japanerna
är verkligen duktiga på att sjunga och gillar att göra
det. Det är inte alls som här i Sverige där det närmast
är lite pinsamt med karaoke. Där är det en mer seriös
form av underhållning som man gärna ägnar sig åt.
På den här klubben kostade det 600 kronor i timmen i
inträde, men då fick man å andra sidan dricka hur
mycket man ville under den tiden.
- Det hände ofta att de drack sig så fulla att de somnade
över borden och då tickade klockan förstås
på…
Tyvärr blev avslutet på detta jobb inte heller så
lyckat.
När Anna jobbat där i två månader ungefär
så kom hon som vanligt till jobbet en kväll för
att köra sin show, men då stod en man på scenen
och sjöng.
Anna tänkte inte mer på det utan satte sig för att
vänta på sin tur att gå upp och först efter
ett par timmar kom hennes chef fram och sa till henne "du skall
inte sjunga här mer, nu sjunger han".
Hon hade inte fått nån förvarning om att de var
missnöjda, tvärtom hade hon fått intrycket av att
hon var uppskattad både av klubbens ägare och gästerna.
Hon fick en vag förklaring om att de tröttnat på
hennes repertoar, vilket hon tyckte var orättvist eftersom
gästerna ofta bad om att få höra vissa låtar
och hon inte fått några tillsägelser om att ändra
låtvalet.
Men eftersom hon, liksom många andra utländska ungdomar
som kommer till Japan och jobbar, fått lönen svart och
dessutom inte hade nån typ av anställningsbevis eller
kontrakt, kunde hon inte säga nåt.
Ägaren till klubben erbjöd henne ett jobb som bartender
på en annan bar han ägde och eftersom Anna hade så
kort tid kvar i Japan tog hon det.
Under sina tre månader i Japan tjänade Anna ungefär
50.000 kronor, varav lite mindre än en tredjedel gick till
levnadsomkostnaderna. Även om hon fick kapital för att
bekosta sitt resande för och en inblick i Roppongis nöjesliv
så är hennes sammantagna bild av landet Japan inte så
positiv.
- Jag vill inte ha upplevelsen ogjord. Det var roligt att pröva
på, men samtidigt var det en tuff tid för mig. Jag vill
inte åka tillbaks dit igen. Det var så mycket negativt
som hände där. Kanske har jag dessutom bara sett fel delar
av det japanska samhället. Det är en väldigt speciell
miljö som jag vistades i.
- Även om de flesta japaner var vänliga och glada, hjälpsamma
så blev det en stor kulturkrock för mig. Till exempel
rasismen mot västerlänningar. Om jag åkte T-bana
var platsen bredvid mig ofta ledig även om det var fullt i
vagnen. Jag fick höra att andra också råkat ut
för det och att det berodde på att japanerna tycker att
vi luktar illa! Vår kroppsodör är tydligen "västerländsk"
och annorlunda än deras.
Anna berättar om flera olika saker som hon upplevde som jobbiga
eller märkliga. Allt från att japanernas favoritprogram
på TV oftast går ut på att folk gör sig illa
eller gör bort sig till att det är vanligt att kostymklädda
affärsmän läser tidningar med porrbilder på
småflickor helt öppet på väg till jobbet.
Vad var det där med skådiskarriären?
- Det var så här att jag och min kompis på kul
anmälde oss till ett eventföretag som hyrde ut statister
till TV-serier och filmer. Så jag fick faktiskt vara med som
statist i en TV-såpa. Jag fattade det inte då, men tydligen
var det en av de mest populära såporna i Japan.
Och skivkontraktet?
- Jag blev kontaktad av en man som jobbade på Sony i Japan
som ville diskutera ett skivkontrakt med mig. Villkoret var att
jag skulle vara tvungen att stanna i landet i två år.
Jag visste inte hur seriöst det hela var, vad de ville ha av
mig och dessutom ville jag inte vara kvar i Japan som jag kände
det då. Sen var man orolig att man skulle missförstå
nånting, skriva på nåt som man inte kunde stå
för sen. Det var ju spännande och kul att få den
typen av uppskattning, men jag gick inte vidare med det. Visst har
jag har grämt mig lite över det sen. Att jag inte tog
chansen. Man undrar ju, vad skulle ha hänt om jag stannat kvar?
I dag är Anna 28 år och jobbar som receptionist i Göteborg.
Hon har varit ute och rest en del, bland annat i Asien.
Men hon har aldrig mer varit i Japan.
|
