|
Biografmaskinisten
Karin
Biografmaskinist är ett udda yrke och biografmaskinister
är ett udda släkte. Det är ett gammalt hantverk,
från 1896 och lite har ändrats sedan dess, fastän
mycket är annorlunda.
Filmen är fortfarande en 35 mm bred remsa, nuförtiden
av polyester. Maskinisten är fortfarande av det buttra, törstiga
slaget.
Det manliga könet dominerar yrkeskåren och social kompetens
är ingen viktig egenskap i yrket. Däremot bör man
vara morgontrött och gärna samla på något
(gamla filmer, projektorer, modelltåg eller elstolpar).
MASKINISTEN
Det finns två sorters maskinister, de som predestinerades
till yrket genom ett gediget teknikintresse och de som blivit lurade
genom sina romantiska cineastillusioner. Själv tillhör
jag den andra kategorin, vi som kännetecknas av starka minnen
från filmen "Cinema Paradiso".
Jag sålde för några år sedan biljetter på
Hagabion i Göteborg, ideellt en kväll i veckan. Det rådde
ständig brist på maskinister där och snart övertalades
jag att gå maskinistkursen. Hagabion är mig veterligen
det enda stället i Sverige som fortfarande har en regelrätt
maskinistutbildning med praktik och teorilektioner.
Så fann jag mig plötsligt inlurad i ett maskinrum, och
efter ett halvår hade jag tagit mitt maskinistcertifikat.
Sedan dess har jag prövat Grands maskinrum i Stockholm, Stora
teaterns maskinrum under Göteborgs filmfestival, Bio Marx under
Umeå filmfestival och nuförtiden traskar jag runt mellan
Biopalatsets sex maskinrum i Göteborg.
Jag har träffat ganska många maskinister, alla med en
mer eller mindre nihilistisk livssyn, alla med olika arbetsförhållanden
och inställning till arbetet, och alla med samma känslomässigt
intensiva dragning till maskinrummet.
MASKINRUMMET
Med certifikatet får man tillgång till maskinrummet.
"Biografens hjärta" som vilseledda bioromantiker
brukar säga. Men det liknar mer ett helvete.
Det är trångt, varmt (jättevarmt) och låter.
Det brummar från fläktarna, gnisslar från valsarna,
gnäller från spolbordet och smattrar från filmbanan.
Det luktar unket, instängt, gammal fimp och i värsta fall
bränt kaffe.
De enda estetiska inslagen som förekommer är gamla seriestrippar
- gärna ur Larson - om livets tomhet, någon gammal filmaffisch
("Gökboet") och eventuellt biorelaterade tidningsrubriker
(Biologiskt öl bäst i test).
Maskinrummet bör hållas dammrent. Damm repar filmen
och gör de karakteristiska svarta prickarna som blir till ett
ständigt regn i gamla filmer. Däremot råder inget
förbud mot prylar.
I vissa maskinrum klättrar man därför mellan gamla
trasiga filmhjul, kugghjul, resistorer, reservdelar och blandat
metallskrot. Men den kvarvarande golvytan är nysvabbad.
PROJEKTORN
Projektorn är en snillrik uppfinning med humör. Varje
projektor har sina egenheter och sin egen personlighet. Vissa ska
man kela med och klappa snällt över lamphuset. På
andra biter bara osande besvärjelser och löften om omedelbar
nedmontering.
Vissa hämnas en dålig behandling genom att läcka
olja. Andra börjar kärva med skiftluckan eller glappa
i tonlampan.
Malteserkorset är den centrala delen i all projicering av
rörliga bilder.
En motor driver filmen genom projektorn med en konstant hastighet
av 24 bilder per sekund. Men malteserkorset är fyrkantigt och
drar ryckvis framåt fyra gånger per varv. Detta för
att varje filmruta i själva verket står still när
den projiceras på duken, annars hade man bara sett ett rinnande
bludder.
I projektorn sitter en bländare, den öppnar ljusflödet
när bilden står still, och stänger medan malteserkorset
drar fram nästa bild. Mellan varje bild blir duken omärkligt
svart. Det vi upplever som rörliga bilder är stillbilder,
visade i en så hög hastighet att vi inte hinner uppfatta
varje bildruta, utan ser en rörelse.
FILMEN och FELEN
Filmen kommer i en filmlåda som är en halv kubikmeter
stor, 30 kilo tung, och värd ungefär 40.000 kronor. Filmen
är uppdelad i sex delar (akter) som skall visas i rätt
ordning om filmen skall få någon kronologi att tala
om.
Jag körde en tysk musikfilm på en Rockfilmsfestival
på Hagabion för några år sedan. Filmen var
gjord av sångaren i Einstürzende Neubauten, och
kopian var rundkörd och misshandlad. Jag var inte säker
på att akt fyra och fem låg i rätt ordning, men
när jag frågade publiken efter första visningen
var de inte heller säkra. Ingen visste riktigt hur det skulle
vara.
Tillslut ringde jag ner till Tyskland och blev kopplad till produktionsbolaget.
Det visade sig att mannen jag pratade med var regissören själv,
och det var med vacklande röst jag tvingade mig att fråga:
- Is the scene with the red and green lights supposed to be after
the dark scene with the white lightspots or is it the opposite?
Han kom inte riktigt ihåg, men publiken verkade nöjd
de två återstående visningarna. Jag vet fortfarande
inte om akterna låg i rätt ordning.
I arbetet med filmen innebär varje moment ett möjligt
misstag.
Maskinistens jobb är en ständig kamp mot Murphys lag,
lagen om alltings jävlighet. Däri ligger hantverket.
Alla biografmaskinister har någon gång visat ljudspåret
i bild. Ljudspåret sitter på högra sidan av en
rättvänd bildruta. Om filmen körs spegelvänd
genom projektorn syns ljudspåret i bild och bildens vänstersida
hörs. Det låter inte bra.
Om akterna och ljudspåret ligger rätt, kan filmen vara
fel ihopsatt i en skarv.
En halv bildruta kanske saknas. Då blir resten av filmens
bildrutor förskjutna, så att publiken ser nederdelen
på en bildruta i dukens överkant, och överdelen
på nästa ruta under. Eller så visar man filmen
i fel bildformat, eller fel ljudformat, eller också visar
man helt enkelt fel film.
Men de flesta felen märks inte utanför maskinrummet.
När maskinisten upptäcker konstigheter är första
tanken att rädda visningen.
Hur det hela tar sig ut i maskinrummet är en annan historia.
Och den berättas gärna och ofta efter jobbet över
ett glas.
MULTIPLEX BIO
På de stora kommersiella biograferna handlar det nuförtiden
inte så mycket om ett hantverk, istället är man
jourtekniker. En maskinist jobbar i flera maskinrum och kör
tre, fyra salonger samtidigt.
När filmen anländer, ofta dagen innan premiär, klipper
maskinisten ihop den, tillsammans med reklam och trailers till en
kaka; En stor filmrulle, en och en halv meter i diameter, med en
30 cm i diameter stor stålring i mitten. Man får vara
försiktig när man flyttar kakor. Filmen kan kalva ut på
golvet och då har man tre kilometer trassel att reda upp.
Stolpen
Ett modernt maskinrum består av en projektor. Bredvid
den bär en kraftig stolpe tre liggande stålskivor, tallrikar.
När man väl lagt kakan på en tallrik är resten
enkelt. Det är bara att ladda projektorn och trycka på
start. Filmen körs från tallriken, genom projektorn,
till nästa tallrik. På den tredje tallriken kan ännu
en kaka ligga, så visar man utan problem två filmer
i samma salong varje kväll. I undantagsfall visas en tredje
film i salongen. Då får man börja lyfta runt kakorna
på stolpen. Det är tungt.
Filmvisningen
Filmvisningen är förprogrammerad. Genom metalltejper
på filmen styrs allt automatiskt, när något skall
ändras. En puls skickas till matrixen, biodatorn, som vet att
puls ett betyder starta projektorn, puls två sänka ljuset
och puls tre släcka helt.
När man startat filmen, vilket man gör från salongen,
sköter resten sig själv. Det är bara att traska vidare
till nästa salong och starta. (En biografmaskinist springer
aldrig, ser du en maskinist springa är hon antingen ny eller
kissnödig).
RIKTIG BIO
På små biografer är arbetet annorlunda. Maskinisten
är lika butter, kaffet är lika gammalt men maskinrummet
ser annorlunda ut.
Här finns två projektorer och ingen stolpe. Istället
för kakor finns de gamla filmhjulen, och hela visningen sköts
manuellt. Det är maskinisten som startar projektorn, släcker
salongen, drar ifrån ridån och "skiftar in"
bild och ljud.
Filmhjul
Filmen anländer fortfarande i sin filmlåda. Varje
akt är mellan 400 och 600 meter och skall spolas över
till filmhjul.
Ska filmen bara visas en gång väljer man akthjul. Det
innebär minst jobb före och efter visning, men mest jobb
under.
Men maskinisten är i allmänhet lat. Sex akthjul innebär
fem skiften och sex laddningar, den enda anledningen att jobba så
mycket är tidsbrist.
Skall filmen visas mer än en gång, klipper varje nykter
maskinist ihop de tre första akterna på ett 1800-meters
hjul, och de tre sista på ett andra hjul. Visningen består
plötsligt bara av ett skifte och två laddningar.
Skifte
Skifte innebär att byta från första projektorns
akthjul till den andra utan att det märks. Man får en
chans att göra det snyggt och marginaler på en sjättedels
sekund. Att prata med maskinisten precis före skifte rekommenderas
inte.
Två meter (fyra sekunder) innan första aktens slut,
visas ett märke uppe till höger på duken i en sjättedels
sekund. Då startar maskinisten den andra projektorn, där
hon har laddat filmen ungefär två meter innan starten
på andra akten. Här används den numrerade startsladden
som kan ses i gamla filmer. Siffrorna som räknas ner visar
hur långt det är kvar till start. Den listiga maskinisten
laddar på siffran fyra.
En sekund (24 rutor) innan första akten tar slut, syns märken
igen på duken, och andra akten skiftas in (ljuset stängs
på projektor ett och i samma ögonblick öppnas ljuset
på projektor två).
FILMFESTIVALER
Filmfestivaler är hard core. Vissa ser festivalkörning
som det enda vettiga arbetet. Andra kallar det idioti. Det fungerar
ungefär som en inverterad semester.
Man ställer sig i ett maskinrum, sedan står man där
mellan tolv och sexton timmar om dagen i en vecka, visar sex –
åtta filmer om dagen (36-48 akter) och äter kall mat
på filmlådor.
Dessutom är det alltid någon vaktmästarspoling,
eller galen regissör som plötsligt kommer in och skriker
antingen: "skärpan", "volymen", "ljudet",
"bilden" eller "filmen".
Vad få utanför maskinistkretsen vet är att biografmaskinisten
är allsmäktig i maskinrummet. Den vanligaste åtgärden
vid sådana tillfällen är att slänga ut vederbörande
och antingen skratta åt den enorma okunskapen, eller skälla
på avbrottet i maskinistens oerhört viktiga arbete.En
mer ovanlig påföljd vid sådana festivalstörningar,
är att vara tillmötesgående.
Galna regissörer tycker ofta att ljudet är för lågt,
även om publiken sitter och håller för öronen.
Då skruvar den listiga maskinisten upp ljudet, fast inte i
salongen. Bara i maskinrummet, där det brukar finnas en kontrollhögtalare
till ljudanläggningen, och alla blir nöjda.
Kända Maskinister:
Daniel Bergman
John "Lasermannen" Ausonius
Eyvind Johnson
Lars Göran Frisk
Kristian Petri
Maskinister på film:
Sherlock Jr, Buster Keaton, USA -24
Här har du ditt liv, Jan Troell, Sverige -66
Im lauf der Zeit, Wim Wenders, Tyskland -76
Cinema Paradiso, Giuseppe Tornatore, Frankrike/Italien -88
Den innersta kretsen, Andrei Konehalovsky -91
Papperssvalor, Farhad Mehrantars, Iran -96
Fight Club, David Fincher, USA -99
|
