| Sankt
Valentin, inte bara kärlek Valentindagen
är inte bara chokladtillverkarnas, grattiskortens och rosförsäljarnas
allra viktigaste högtidsdag. Det är också sedan nästan åttio
år minnesdag för den mest sägenomspunna gangsteruppgörelsen
sedan skottlossningen vid O.K. Coral.
Mellan
1920 och 1933 rådde spritförbud i USA. Detta resulterade som känt
i en massiv våg av organiserad spritsmuggling och kriminalitet i koppling
till denna. Chicago var brottets huvudstad och här härskade Al
"Scarface" Capone och hans italienska South Side-gäng.
Capones värste konkurrent hette George "Bugs" Moran
och styrde det tysk-irländska gänget på den norra sidan.
I
ett garage i norra Chicagos Lincoln Park väntade morgonen den 14 februari
1929 sju medlemmar av North Side-gänget på en lastbil med kapad smuggelwhiskey
som de fått höra skulle komma. Istället dök fem av Capones
hejdukar upp, två av dem klädda som poliser. De falska poliserna beordrade
North Side-gangstrarna att ställa sig mot väggen, vilket de bredvilligt
gjorde, i tron att de hade med vanliga relativt ofarliga poliser och en vanlig
visitation att göra. Istället öppnade South Side-medlemmarna
eld med en Thomson-K-pist och dödade alla sju. Sedan leddes två av
de civilklädda Capone-anhängarna ut av de två i polisuniform för
att ge allmänheten intrycket av att allt var under kontroll. När
den riktiga polisen kom till platsen fann man sju döda eller döende
gangsters på ett golv täckt av blod och patronhylsor. En av dem
som ännu inte dött var Frank "Tight Lips" Gusenberg
som enligt legenden svarade på frågan om vem som sköt honom med
ett kortfattat "Ingen sköt mig". Valentinsdagsmassakern blev
slutet för Bugs Morans makt över den norra sidan. Hans gäng upplöstes
och Capone fick möjligheten att ta över. Ironiskt nog var detta
början till slutet även för Capone. Det uppmärksammade
blodbadet fick myndigheterna att fokusera på Capones kriminella verksamhet
och ledde till det fängslande för skattebrott som blev slutet för
Chicagos brottskung 1931. Garaget och dess kulhålsbeströdda vägg
blev en turistattraktion och stod kvar fram till 1967 då det revs. Väggen
överlevde dock ytterligare ett tag då den räddades av den kanadensiske
affärsmannen George Patey som monterade ner den och lät
bygga upp den inne på herrtoan på en tjugotalsinspirerad bar han drev.
Efter att baren lades ner försökte Patey sälja tegelstenarna
som souvenirer. Enligt ett ihärdigt rykte skall dock de som äger dessa
souvenirer ha drabbats av olyckor och ond bråd död. |