Jag har inget förhållande
med Rymden
Jag har inget förhållande med Rymden.
Med Rymden? Ja, inte till heller för den delen.
Klart man såg "Jedins återkomst" på
bio som barn.
Klart man såg "ET" och lipade en skvätt vill
jag minnas.
Klart man hade rymdlego.
Rymdlego var coolt. Det var en helt egen grej, helt skild från
exempelvis stadslego, och man kunde absolut inte blanda.
Rymdlego var med fördel alltid grått, en bra rymdfärg,
och till rymdlego fanns många coola bitar. Datorer till exempel.
Egentligen var det bara en sån vanlig bit som har två
pluppar uppe men upptar fyra nere och som sluttar, praktisk till
fronten på en bil bland annat.
Men nu var den grå, eller ibland blå, och med lite krafs
målat på, så det var en dator. Den kan man inte
ha som hood på en bil.
Sen hade man ju antenner, specialhjul för månbilar (det
var alltid månbilar), flotta platta genomskinliga bitar i
sköna färger som användes till luckor till förarsätet
på rymdskeppen.
Man hade också stabila thrustprylar att sätta bak på
skeppen.
Omöjliga i stadslego eftersom man på den tiden inte funderade
så mycket över dragracing.
Jag var alltid avundsjuk på min polare, för han hade
det största skeppet.
Jag hade två andra tuffa skepp, men det största måste
förstås vara tuffast. På hans, det största
skeppet, fanns en lucka bak och i där en månbil som kunde
köras ut via en lastbrygga.
På mitt ena skepp fann också en lucka, men där
rymdes bara en gubbe med dator. Jag fattade aldrig riktigt varför
det skulle hänga en gubbe där, benen stack ut och allt,
men jag propagerade hårt för min lucka med gubbe.
Så var det när man var barn. Men jag kan inte säga
att mitt tuffa rymdlego gett mig ett förhållande med
rymden.
Däremot ett förhållande med lego.
Rymden är mest märklig, och folk med förhållanden
med rymden är märkliga.
Det är dock mycket som är märkligt.
Jag tror vi var kanske 18.
Forsman ringde och sa: "Har du sett Granath?"
"Nä, inte på ett tag", sa jag.
"Vet du vad han väger nuförtiden?"
Man anade något lurt. "Nä, hur mycket?" undrade
jag.
Forsman sög lite på karamellen.
"Hundra". Forsman lät triumferande.
Hundra. Det var helt oerhört. Då. Jag menar, hundra!
Hade han sagt 98 hade det väl inte vart nåt, men hundra!
Det är nåt helt speciellt med just hundra, och jag kunde
inte fatta att Granath, visserligen en välväxt pojk, vägde
hundra. Det var mycket märkligt.
Det skulle bli värre, fast det anade jag inte då.
Forsman ringde för inte särskilt längesen, och vi
gick igenom senaste nytt.
Morfarn hade med Mormorn bak kört sin HD Fatboy rätt in
i en uteservering på Avenyn.
Nu var det slutåkt, menade Forsman, och beskrev hur Mormorn
iförd designade skinnkläder proklamerat HD-åkandets
upphörande där på uteserveringen.
Sen kom det. "Du vet Granath?"
"Granath ja, hur är det med honom?"
"Jo, jo, jo, men du, vet du hur gammal han är nuförtiden?"
"Hur gammal?"
"Tretti." Jag var tyst.
"Vadå tretti, han är ju lika gammal som oss."
"Nä, inte nu längre."
Forsman lät förtjust över nederlaget som tycktes
ha drabbat Granath.
"Vadå inte nu längre?"
Detta var märkliga grejor.
"Ja, jag vet inte. Men han är tretti."
Jag har funderat en del på det här sen.
Alltså, Granath gick i min klass och allt, vi var lika gamla
när vi gick ut nian.
Nu var han alltså tretti.
Fyra år äldre än mig.
Det är mycket märkligt.
Det är väldigt mycket som är märkligt.
Jag misstänker att Rymden kan ligga bakom på nåt
sätt.
|
