Pioneersondens förskrämda pip fick mig att tänka på rymdens oändlighet och hur läskigt det egentligen är. Det är 11 000 000 000 kilometer av tystnad, kyla och tomhet. Det motsvarar avståndet mellan Göteborg och Stockholm cirka trettiosju miljoner gånger om. Trettiosju miljoner resor med X-2000 utan att se ett träd, inte en ko och absolut inte stanna i Katrineholm för att släppa ombord nya resenärer.

Jag tänker på rymdens tomhet och minns den mest skrämmande passagen ur Staffan Bengtssons och Göran Willis bok "Med K-märkt mot månen".
En beskrivning om hur en radioamatör fångat upp följande sändning från en rysk kosmonaut till markkontrollen.
"Den har kommit ur jämnvikt ... jag hör er inte ... ah, det är batterierna ... de har förstörts ... Det är mörkt härinne ... instrumenten visar ingenting längre ... SYRET! För Guds skull ... Kamrater ... kan ni ingenting göra? Vad sa ni? ... (rösten avlägsnar sig allt mer) ... det är så ohyggligt ensamt ... ohyggligt ..."
Det kanske är vår andra stora rymdemissarie, den som för någon avlägsen civilisation om två till tre miljoner år slutgiltigt bevisar för dem att de inte är ensamma om att ha utvecklats till ett rymdfarande folk.
Den mystiske döde utomvärldslingen perfekt mumifierad i sin svävande sarkofag av rymdens kyla. Undrar vad dom kommer att tro om oss då? Att vi smakar som kyckling?