En blond, svensk page

En natt för ett par år sen.
Jag var kanske 22, jag kommer inte ihåg så noga.
Vad jag däremot kommer ihåg var att jag var ordentligt full på ett fint sätt, på väg från Kompaniet.
Jag hade förstås köpt en fylleburgare på McDonalds och gick nu på Kungsgatan, full, med min hamburgare.

"Titta på honom!" hör jag. "Titta!"
Jag fattar inte, full. Det är en tjejröst, rösten uppmanar till tittning, rösten anklagar.
"Helt otroligt. En svensk blond page. Och så äter han hamburgare."
Jag ser inte vem som säger det, jag är som sagt full, men nu går maskineriet i gång och jag fattar åtminstone att det faktiskt det är mig man ska titta på, mig, den svenske blonde pagen som helt otroligt nog äter hamburgare.

Hånfullhet, avsmak i rösten.
Jag, full, sket förstås i det, gick vidare mumsandes. Lite irriterad över att bli kallad page kanske.
Mitt hår var alldeles för långt för att komma i närheten av en page då.
Men det tyckte inte hon, den hånande uppviglerskan.

Hon, den hånfulla, hade förmodligen nyss kommit hem från Kreta.
Full av beundran för den främmande kultur som mött henne där och öppnat hennes ögon hade hon nu insett att hon själv inte alls tillhörde arten "den typiskt svenska".
Hon såg sig nu snarare som en världsmedborgare, en vagabond som nått insikt i vad det egentligen handlade om. Och där finns det inte plats för svenska pager som äter hamburgare.
Tacka visste hon italienska män.

Det är inte helt ovanligt med diskussioner om vad som är typiskt svenskt.
Det är inte heller helt ovanligt att det typiskt svenska uttrycks med en smula sarkasm och avståndstagande, gärna med en undermening som vill tala om hur osvensk den talande är.
För den talande har minsann varit både här och där, vilket i sig gör att den osvenske numera har förmågan att fjärma sig från sitt arv och nu har anammat helt andra livsmönster. De rätta livsmönstren.

Jag vill påstå att just det här är typiskt svenskt.
Att vilja anpassa sig, att smälta in, att inte låta ursprunget röja sig. Förutom hemma i Sverige då. Här blir det tvärt om.
Hon som kom hem från två veckor på Bali går numera alltid i sarong.
Inte på grund av modet för ett par år sen, utan så går man klädd på Bali. Han som var i Goa ett par månader luktar numera rökelse.
Hon som bott i Paris nåt år kan inte fatta hur konstigt allt är i Sverige, så gör man ju inte alls i Paris. Sen att hon bott 24 år i Sverige spelar ingen roll.

Och jag då. Visst, jag kan erkänna att jag känt en smula avståndstagande när jag i Grekland sett horder av asfulla svenskar i hornförsedda kepsar och Adidas-shorts.
Att man ler i mjugg när statsministern talar engelska.
Att jag när jag varit länge på en ort nånstans i världen och upptäcker nyanlända svenskar känt att jag har patent på det här stället.
Stick, ni vet ingenting om det här stället, och jag, jag vet allt.
Och därför hänger jag hellre med lokalbefolkningen än med er. Så stick.

Fast några upplevelser har slagit det mesta.
Det är när jag har känt mig som allra mest svensk.
När det är det svenska som varit det exotiska, det annorlunda.
När små barn vänt sig om i förfäran över den vita uppenbarelsen, när människor med intresse pillat på min vita hud och dragit i det blonda håret under fnitter.
När jag känt att hur jag än försökte, hur länge jag än var på den här platsen, skulle jag aldrig nånsin smälta in.
Jag är den svenske.