|
Världens äldsta
lek?
Många välmenande föräldrar har nog någon
gång sagt att nu får det vara nog. Slut med våldsamma
spel och leksaker.
Låt oss ha ett moratorium över knallpulverpistoler, och
avvecklingssamtal om plastsvärden.
Givetvis är det en dödsdömd kamp, själv gnagde
jag pistoler av knäckebröd när jag var liten och
min mor tyckte det var nog med våldsleksaker och i slutändan
blev det hon och hennes välmenande våldsmotstånd
som fick kapitulera, inte min fascination inför vapen.
Nästan alla djur har våldslekar, i den mån man
kan säga att de leker i alla fall. Det rör sig om träning
inför jakt eller kampen om en genetiskt attraktiv partner.
Rent ovetenskapligt skulle man kunna säga att skillnaden mellan
oss människor och våra andra djursläktingar är
att vi har avskaffat behovet av att nyttja våld för att
öka statusen i gruppen.
Även om det vore skönt om riksdagens debatter löstes
med nävarnas poesi ibland, Reinfeldt mot Persson
mano á mano, så har samhället allt mer strävat
att vi skall använda vårt farligaste naturliga vapen,
hjärnan, för att lösa konflikter i flockens ledarskap.
Så, varför är vi så fixerade vid våld
nuförtiden?
Var det inte bättre förr när barnen byggde bondgårdar
av kottar och bark istället för att kräva Teenage
Mutant Ninja Turtles, M16 med laserljud och fungerande granatkastare"?
- När morfar var liten fanns minsann inte GI-Joe-dockor!
Nej, när morfar var liten brottades man, slogs med knytnävar
och käppar samt lekte med tennsoldater. Du får gå
rätt långt tillbaka i tiden för att inte hitta krigsleksaker.
I gravar tillhörande för tidigt döda egyptiska adelsbarn
har man hittat modeller av krigsvagnar och soldatdockor. Nu kan
jag inte med säkerhet säga att de var ämnade som
leksaker, kanske var de tänkta att få full storlek och
bli till stridande enheter i något kaotiskt efterliv och kanske
var de stora uppsättningarna naturtrogna dildos i trä
som hittats i kvinnogravar från samma period tänkta att
symbolisera fruktbarhet.
Men ganska ofta är det lustigt nog det enkla och det uppenbara
som ligger närmast sanningen. Jag har svårt att tro att
faraonbarnen satt där med alla dessa detaljerade modeller av
militära enheter och inte lekte med dem.
Om inte annat så som en träning för den tid då
de skulle växa upp och bli härförare över riktiga
trupper.
Att förfasa sig över krigsspel är en annan favorit
bland föräldrar, omedvetna om att författaren H.G.
Wells redan 1913 publicerade regelsamlingen "Little
Wars: a game for boys from twelve years of age to one hundred and
fifty and for that more intelligent sort of girl who likes boys'
games and books.", ett försök att skapa struktur
och regler för krigslekar med soldatfigurer. Wells själv
var pacifist och hans åsikter om krig ingår i regelsamlingen.
Little Wars räknas bland kännare som den första officiella
regelsamlingen för krigslekar, men den preussiska armén
var långt före Wells med denna sorts övningar. De
var dock ganska hårt hållna och övervakade strategispel
för officerskadetter och gick under namnet "Kriegspiel",
den första kända regeluppsättningen publicerades
av löjtnant von Reisswitz 1824, men byggde på
regler sammanställda av löjtnantens far.
Kreigspiel var inte ämnat för barn dock och hör därför
inte hemma här.
Tränas barn till mördare av dessa spel och lekar då?
Tanken har presenterats ett flertal gånger oavsett om det
handlar om datorspel, knallpulverpistoler eller rollspel.
Det är svårt att svara på dock, givetvis finns
det ett träningsmoment i det att man tränas i taktiskt
tänkande, reaktionsförmåga eller taggad tävlingsinstinkt,
på samma sätt som schack eller fotboll tränar och
förbereder oss för tävlan individer och grupper emellan.
Men givetvis handlar det, som alltid, om vuxenansvar. Om ingen vuxen
finns i närheten för att tala om att Nasse inte gillar
att bli slagen med käppar och stenar så kan det gå
illa, det visste redan William Golding.
Att kanalisera sina aggressioner i tävlan och lek är en
sund sak, att låta dem löpa fritt är ett asocialt
beteendemönster.
|
