|
Uppkörningen
Uppkörning är en ganska nervös, men enkel procedur.
Det är som att sitta i en bil, med en helt ny körlärare
(provförättaren), och bara ha en chans att göra allt
rätt för en gång skull.
Det började inte bra. Vi skulle titta under huven och peka
ut bromsservobehållare och annat pynt. Jag pekade på
allt och det vart nästan helt rätt.
Jag hade bara en låda kvar i slutet och kunde för mitt
liv inte komma på vad det var. Jag har hört talas om
personer som fått black-out och det var nog någonting
i den stilen, alla stresshormoner blockerade helt enkelt min logiska
tankeförmåga under några sekunder. Efter en andningsövning
och en kort tanke på kvittrande fåglar och grönt
gräs pekade jag tillslut på den okända låda
och konkluderade att det var nog kylarvattnet som var däri.
Helt riktigt sa provförättaren och klappade mig på
axeln.
Kylarvattnet, det lättaste av allt blir alltså mitt fall.
Min akilleshäl.
Nåja, det var inte så farligt, men det kändes
så. När jag kommer hem skall jag dricka sprit, sa jag.
Antingen för att fira eller för att sörja.
Det låter ju trevligt vilket som, sa provförättaren.
Ånej! Han är likgiltlig, tänkte jag.
När hjärtat äntligen lugnat ned sig kunde jag öppna
ögonen och inse att vi var på väg, på genomfartsleden
i Göteborg, mot Mölndal.
Det är lite skrämmande att bara vakna upp och äntligen
börja tänka när man befinner sig i en bil tillsammans
med den-som-bestämmer-om-du-skall-ha-ditt-körkort. Det
är väl ungefär som att komma på ett bra argument
när bödeln släpar en mot stocken, man har liksom
bara en chans att ordna det för sig - och man får fanimej
passa på.
I vilket fall som helst såg provförättaren lugn
ut och verkade inte speciellt oroad över situationen, och det
hjälpte lite. Vi svängde av, vi svängde upp, jag
blinkade, jag tittade. Jag väjde, kontrollerade hastigheten,
kollade backspegeln och över axeln. Det flöt så
himlans bra så det vara bara inte klokt.
Man kunde nästan tro att jag hade körkort sa jag lite
skämtande.
Vi får väl se, sa provförättaren i skepnad
av den där bödeln.
Du skall få en uppgift! deklamerade bödeln högt.
Du skall tokbromsa, som om det kom en älg framför bilen.
Men först kollar vi att det är klart bakåt.
Och det gjorde vi. Sedan skrek han "NU!" och jag tokbromsade
(kontrollerat) så motorn dog. Det gick ju bra sa bödeln,
huvudsaken är ju att man får stopp på bilen, inte
att man håller igång motorn.
Och bödeln förvandlades genast tillbaka till sin, lite
mänskligare, provförrättarskepnad.
Vi åkte sedan tillbaka till Vägverket och parkerade.
Han kluddade i sina papper och sa: "Då blir det till
att fira ikväll då!"
Bödeln var borta, provförättaren hade förvandlats
till en människa.
Sprit! sa jag.
Gott, sa min nyvunne vän.
|
