Jul, jul strålande jul...

Det är märkligt hur ens syn på julen förändras beroende på i vilket skede av livet man är.
Högtiden betyder olika saker och är olika viktig när man själv förändras. Det här är den helt obestridiga julsyns-utvecklingskurvan som naturligtvis också finns utförligt beskriven i all seriös utvecklingspsykologisk litteratur. Håll till godo.

0-2 år:
Man fattar inget av julen egentligen. Det kommer som en total överraskning att man får en massa julklappar. Troligen beror en viss del av förvirringen på att det inte är man själv som får öppna sina paket. Hur skall man då greppa att det är ens egna?
Ofta ägnar man större intresse åt att prassla med inslagspappret och tugga på presentsnöret än att kolla in sina nyöppnade klappar.
Man blir rädd och gråter när man ser tomten, alternativt drar honom i skägget och dreglar ner honom.
Man vet inte vad en Aladdinask är. Man vet inte ens vad lördagsgodis är eftersom ens föräldrar inbillar sig att de kan hålla en borta från allt som inte är bra för en. De kommer i sinom tid att oroa sig mer för knark och kriminalitet.
Man somnar under granen strax efter Kalle Anka.

3-7 år:
Man har fattat grejen med julen och är sjukt uppspelt över att det finns en högtid som bara handlar om att få presenter och äta godis tills man spyr. Man kan inte sova en månad innan jul och ägnar mycket tid åt att komponera önskelistor som alltid inkluderar "påny", "hunnvalp" eller "dåkka/råbått som kann prata".
Det kan hända att man börjar gråta eller får raseriutbrott om paketet inte innehåller det man önskat sig, eller man får en dåkka som kann prata, men som har fel färg på håret eller klänningen.
Det kan hända att man sover med alla sina julklappar i sängen.
Det kan hända att julklapparna är sönderlekta redan innan julafton är över.
Man äter från alla lager i Aladdinasken om man kommer åt. Och från alla godisskålar och alla kakfat.
Man tror att tomten finns och att han är julklappssamordningsminister i regeringen och sitter på julaftonsdepartementet, som ligger nånstans norr om Rosenbad.
Man skiter i Kalle Anka eftersom man har fått mycket bättre tecknade filmer i julklapp.

8-12 år:
Man har greppat att julen inte bara handlar om att få, det handlar också om att ge.
Styrkt av sin egen förmåga att ge de allra bästa presenterna samlar man sin skrala budget och köper talk med förgätmigejdoft, nagelklippare, självlysande sparbössor och porslinsänglar till familjen. Ju billigare man kommer undan, desto nöjdare är man. Är man ännu fiffigare ger man bort det man pysslat ihop på slöjden under året - skeva skärbrädor och tovade tomtar. Man tycker att en tovad tomte ut genererar minst fjorton julklappar till ett värde av vad ens föräldrar har i månadslön in.
Det kan också hända att man inte alls är förvånad över vad man får i julklapp eftersom man listat ut var julklappsgömman finns och smygklämt och kanske till och med smygpillat upp tejpen för att kolla in vad man skall få för presenter.
Man vet att det är pappa, grannen eller nån som är inhyrd från Manpower, som är jultomte, men man vill inte göra sina föräldrar ledsna utan spelar med i tomtetjafset och tackar tomten snällt för julklapparna.
Man tittar på Kalle Anka av samma anledning.
Man önskar sig en egen Aladdinask i julklapp, men får ingen, så man tjyväter upp alla tvillingnötter och all ljus choklad så fort de vuxna vänder ryggen till.

13-18 år:
Man tycker julen är töntig, släkten är töntig, julmaten är töntig, julklappar är töntigt, Kalle Anka är töntig och skulle på sin höjd kunna tänka sig att dra i sig körsbärslikören i Aladdinasken för att kolla om man bli på lyset.
Man är redan desillusionerad och vet att man inte får det man vill ha i julklapp (moppe, större bröst, en dejt med snygg-Jonas, FF-fest med spritbål) och bara döööör om ens föräldrar köper kläder till en i julklapp. Man försöker subtilt förmedla budskapet "gimme the money".

19-25 år:
Man vill helst vara på nåt annat ställe än med släkten på julen.
Med sin nyfunna älskling, på en strand i Thailand, i sin första förstahandslägenhet med sin första egna julgran med egengjort pynt av ölkapsyler, på skidresa i Alperna, på glammig julfest med goda vänner och mycket rödtjut. Eller ensam mediterandes på en resort i Indien.
Man tycker att julen är överskattad och man vill köra sitt eget race.
Man köper dyra juklappar till sig själv året runt så fort man har råd, och ibland när man inte har råd, så man kan utan att blinka avfärda julen som ett kommersiellt jippo.
Man vill bara äta julmat som inte sabbar ens träning och G.I-diet och man vägrar köpa leksaker till syskonbarnen som anspelar på mossiga könsroller. Man anser att Aladdinasken och Kalle Anke är en symbol för stagnerat och svennigt julfirande. Hellre en sushi-buffé med saffranssnaps och glöggmarinerade fikon till efterrätt. Skall man kolla nåt på Tv på julen så hoppas man att det är en svart komedifilm om en nedsupen tomte som svär, pissar ner sig och hatar barn. Hellre Arne Anka än Kalle Anka.

26-35 år:
Man har nyss skaffat kottar och tycker att julen är oerhört viktig. För barnens skull. Nu jävlar skall det skapas traditioner. För julen, det är ju ändå barnens högtid.
Man köper julgran, egen glöggservis och pyntar all over med feta keramiktomtar. Man pysslar egna julkort och hugger sin egen gran. Man gör smällkarameller och kokar knäck och ger alla i hela släkten varsin Aladdin-ask i julklapp, men ser inte skymten av nån endaste liten marsipantryffel själv eftersom man har fullt upp med att skapa myyyyys för alla andra. Och särskilt barnen.
Man tycker julen är så himla trevlig för då får man tid att umgås med alla, rå om varann och äta god mat.
Och granen står så grön och grann i stugan och mamma bakar lussebullar och pappa fyller katten med snaps, och fabror Bosse kräks i julstjärnan och Lisa och Pelle slåss om den radiostyrda bilen och välter TV:n och grannen som skulle vara tomte är så full att han fastnar i ljusslingarn på verandan med sitt lösskägg. Kalle Anka är tyvärr slut innan du hunnit diska upp middagsdisken och slå in de sista julklapparna. Men huvudsaken är ju ändå att barnen har en fin jul.
Du måste sjukskriva dig minst en vecka både före och efter jul av ren mysutmattning, men intalar dig själv att du bara ääääälskar julen.

36-50 år:
Man är frånskild och har träffat en ny. Han har barn. Precis som man själv. Redan i maj börjar schemaläggandet, dealandet och pusslandet. Även utpressningen och krigen. Vem skall fira med vem och hur skall saker administreras? Logistiken måste funka och inga fiender stöta samman under misteln när ungar skall hämtas och lämnas.
Ungarna talar om att pappas nya tjejs köttbullar är godare, att de får sitta vid datorn hela julafton om de vill hos pappa och att pappa ger dem dyrare julklappar. Man inser att Aladdin är för losers när det bjuds Anton Berg. Man måste parera. Allt handlar om strategi. Det är dags för det vita fältets schack. Tomten bär kammo & skottsäker väst. Man får skotta skyttegravar bland snön i trädgården och lägga snubbeltråd med ljusslingan. Det enda som passar in på sinnestämningen är "A nightmare before Christmas". And after.

51-70 år:
Man får leva på kattmat hela året för att ha råd att bygga ut sitt hus så att alla barn, barnbarn och deras partners får plats i ens hem över jul.
Man måste safta, sylta, baka, brygga och griljera större delen av december för att ha frysen full tills invasionen kommer.
Man måste tömma alla besparingar för att ha råd att köpa de dyraste julklapparna till de bortskämda snorungarna till barnbarn. Alla äter, dricker och lever på ens bekostnad, utan att ens säga tack. Alla tar ens blygsamma "men inte behöver ni köpa nån julklapp till mig"-uppmaning på allvar och man får på sin höjd plocka upp alla andras julklappspapper från golvet. Man får magsår och indrivningsbesked från kronofogden som en försenad julklapp. Man blir bitter och tröstäter kvarglömda Aladdinaskar tills man får för högt kolesterol och hjärtinfarkt. Man glömmer allt när barnen ringer och säger att det är så mysigt att fira jul hemma och vill boka in sig för bästa gästsängarna nästkommande jul.

71-till tidens ände:
Man fattar inget av julen egentligen.
Det kommer som en total överraskning att man får en massa julklappar. Troligen beror en viss del av förvirringen på att det inte är man själv som får öppna sina paket. Hur skall man då greppa att det är ens egna?
Ofta ägnar man större intresse åt att prassla med inslagspappret och tugga på presentsnöret än att kolla in sina nyöppnade klappar.
Man blir rädd och gråter när man ser tomten, alternativt drar honom i skägget och dreglar ner honom.
Man har en vag aning om vad en Aladdinask är, men man får inte ta nåt ur den för syster Britt påstår att löständerna kleggar igen av kolan.
Man somnar under granen strax före Kalle Anka och frågar sen om det är jul snart var tredje minut fram till midsommar.

Text: Mia Gustavsson
Illustration: Vendela Hellstrand
: 05-12-18