Gunilla får lov

Folkdans är lockande och exotisk - om den kommer från Afrika eller Latinamerika. Vår egen svenska folkdanskultur har lite mer av en "töntstämpel" över sig.
Trots det så finns det många som ägnar sig åt svensk folkdans, även om "svensk" är en sanning med modifikation, för influenser och traditioner från övriga Europa och världen finns och tar udden av svenskheten. Utvecklingen har dock inte stannat av när dansen nått Sveriges gränser utan genom år(hundrad)en så har dansen anpassats och utvecklats till lokala varianter.

Gunilla - i folkdräkt från Vånga by i Västergötland Foto: Peter Ottosson

"Vi vill dansa med dig" stod det i en annons i Göteborgs-Posten för sju år sedan och Gunilla Ohlsson Ottosson nappade på den uppmaningen. Hon började hösten 1997 på en nybörjarkurs i folkdans arrangerad av Göteborgs National Dans Sällskap (GNDS).

Gunilla började dansa balett när hon var fem år och höll på till nitton års ålder, så att åter söka sig till dans som motionsform kändes naturligt även om det nu blev en lite annan inriktning.
En bidragande orsak till att det just blev folkdans var att hon precis avslutat läsningen av en romantisk gammal bygderoman "Driver dagg faller regn" av Margit Söderholm. Hon ville helt enkelt lära sig dansa som de gjorde i boken.

Föreningen (GNDS) startades 1915 av några ungdomar som gillade att dansa. Idag har föreningen cirka hundra medlemmar, men många är av den äldre stammen och är endast passiva medlemmar. Det finns ett barnlag för åldrarna 7-12 år och ett vuxenlag där åldrarna för närvarande är från 27 år och uppåt.
Ungdomslag är svårare att få ihop. Konkurrensen om tonåringars uppmärksamhet är framförallt i städer mördande och folkdans har ju ingen direkt prägel av att vara "häftigt".
Svensk folkdans har kanske i mångas ögon en "töntstämpel", även om Gunilla själv inte har råkat ut för några kommentarer, däremot kan hon nog tänka sig att ungdomarna i föreningen får lite mer kommentarer om sitt lite udda fritidsintresse. Engagemanget hos medlemmarna i GNDS varierar väldigt mycket. För många är folkdans en livsstil och på helger under sommarhalvåret så är det logdanser och spelmansstämmor i stort sett varje helg. För Gunilla är dansen en motionsform och de gånger hon dansar utöver träningsgångerna är när GNDS har uppvisningar. Gunillas man föredrar enduro som fritidsintresse så det gör att det inte finns någon självklar danspartner för henne utanför föreningen.

- Man bränner många kalorier i dansturerna men det kompenseras av pausen mitt i träningen då vi fikar och käkar hembakt, berättar Gunilla.
- Förutom att bränna kalorier så stärker man och tränar benen och förbättrar sin koordination. Det enda negativa är att man kan få problem med värk i knän och fötter efter alltför mycket dansande.

Det är dock inte bara dansformen och motionen som lockade Gunilla till folkdans utan också att det är ett aktivt och levande föreningsliv kring denna hobby. Gunilla är vice ordförande i GNDS och redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Vävan, en publikation som Göteborgssektionen av Svenska ungdomsringen för ungdomskultur ger ut.

GNDS använder sig av Gräfsnäsgården i Slottsskogen som träningslokal och
delar huset med ett flertal andra föreningar. GNDS är en del av Svenska
ungdomsringen för bygdekultur som är en paraplyorganisation för föreningar
som ägnar sig åt någon form av bygdekultur, exempelvis folkdans, slöjd och
folkmusik. I Göteborg finns det tretton folkdanslag som är anslutna till
"ungdomsringen" och sex av dem håller till i Gräfsnäsgården.
Gården var ursprungligen en förvaltarbostad vid Gräfsnäs slott, men när huset skulle rivas så fick Svenska ungdomsringen i Göteborg köpa det.
Sedan 1968 finns det i Slottsskogen.
GNDS har träning en gång i veckan från januari fram till mitten av juni och efter sommaruppehållet börjar träningskvällarna i mitten av augusti fram till jul.


Nybörjarkurser anordnas då och då, när föreningen har tid och energi för det, men om man vill prova på är man välkommen att bara dyka upp en torsdagskväll klockan 19.30. I en nybörjarkurs är schottis en av de första danser som man provar på. Det är en dans med en förhållandevis enkel takt.
Därefter går man vidare med polka och vals. Man börjar med gångstegen i respektive dans och fortsätter sedan med de olika turer som ingår.
Inom folkdansen finns det både pardanser (schottis, hambo, vals m.fl.) och en mängd olika turdanser, oftast lokalt förankrade danser som "Åttamannadans från Ödsmål". Andra danser är främst tänkta att visa de dansandes skicklighet, till exempel "Oxdansen" och "Daldansen". Under träningskvällarna dansar man oftast till levande musik och orkestern består av fioler, nyckelharpa, dragspel och ibland gitarr.
(Se nedan för lite mer utförliga förklaringar till de vanligaste pardanserna inom folkdans).

Inom GNDS har man inga fasta danspartners utan man byter hela tiden.
Inför uppvisningar sätter man ihop veteraner och nybörjare så att det blir en bra balans i gruppen. Föreningen har ett flertal uppvisningstillfällen per år, de flesta runt midsommar. Då dansar man och leder lekar på bland annat olika äldreboenden och på trädgårdskolonier runt om i Göteborg.

Från en föreningsdag på Stadsmuséet. Här dansas bleking, en svensk folklig förlaga till bugg Foto: Peter Ottosson

FOLKDANSENS URSPRUNG
Dans består av rörelser till rytm och melodi och är förmodligen en av människans tidigaste uttrycksformer. Från början hade dansen magisk och rituell innebörd. Allmogen har sedan gammalt ägnat sig åt att dansa långdanser och ringdanser till visor och låtar.
Många av danserna kom till Sverige från Frankrike under medeltiden. Folkdansen innehåller drag från riktigt gamla (medeltida) dansformer men har även inslag från de högre samhällsståndens danser. Allmogen "härmade" gärna det fina folket och liksom många andra kulturyttringar spred sig vissa danser från överklassen och nedåt. En stor del av dagens vanligaste folkdanser är bearbetningar för scenen gjorda på 1840-talet av Operans balettmästare, Anders Selinder.
I nationalromantikens anda for han runt i landet för att teckna ner hur allmogen, dvs folket, dansade och sedan arbetade han alltså om danserna så att de skulle passa för scenen. Men eftersom det är vad som finns bevarat fick det bli folkdans, även om danserna kanske inte är helt historiskt korrekta. Sällskapsdansens rötter finns i renässansen och på 1600-talet utvecklades bland annat polonäs, gavott och menuett. Valsen dök upp i Tyskland på 1800-talet och var på sin tid oanständig och chockerande, den första pardans som spreds i sällskapslivet. Under 1900-talet kom impulserna framför allt från Nord- och Sydamerika, till exempel foxtrot, charleston, jitterbugg, rumba, samba och salsa.

FOLKDRÄKT
Folkdräkten, som också kallas bygdedräkt eller allmogedräkt, är en speciell dräkt buren av bondebefolkning inom ett visst geografiskt område, en socken. Folkdräkterna uppkom i rika bondebygder. Skåne, Södermanland, Dalarna och Hälsingland tillhör de områden där de mest kända dräkterna finns.
Det finns en mängd olika typer av dräkter, både för vardag och högtider, utformade för att passa in på bärarens ålder och civilstånd.
De olika dräkterna är en blandning av olika tiders klädmode, från medeltid och renässans till rokoko.
Under 1800-talet blev svart en allt vanligare färg vid högtider och användandet av folkdräkter föll i glömska fram till senare delen av 1800-talet då nationalromantiken blommade upp. Dagens folkdräkter är därför till största delen idealiserade efterkonstruktioner.
Den så kallade Sverigedräkten är skapad helt utifrån nationalromantiken och sekelskiftets jugendornamentik och har ingen historisk bakgrund, men med tiden som går så får den också en viss historisk patina.

GNDS har några folkdräkter till uthyrning inför dansuppvisningar, men de allra
flesta som fastnat för folkdans skaffar sig en egen dräkt.
Man kan antingen sy själv eller köpa sig en. Ett bra sätt att få tag på en begagnad dräkt är att läsa annonser eller annonsera själv efter en begagnad.
Priserna ligger alltifrån 3000 kronor och uppåt beroende på slitage och vilka tillbehör som ingår.

Gunilla har tre folkdräkter från Västergötland som hon varierar mellan.
En från Vånga (se bilden längst upp), en ort som ligger mellan Vara och Skara. Den hittade hon via en annons och även om det inte är vad man kan kalla hennes egen hembygdsdräkt så är det den folkdräkt som fanns närmast.
Sedan har hon också en dräkt från Ljungstorp som ligger vid Billingen, där familjen har haft sommarstuga. Dräkten är uppsydd av hennes mamma. Den är helt nykomponerad (från 1979) och därmed färgmatchande, vilket inte rekonstruerade dräkter är. Den tredje folkdräkten i Gunillas samling hittades i en antikaffär. Det var ett fynd som inte kunde motstås och denna dräkt kommer från Hyringe utanför Grästorp.

FOLKDANSFESTIVALER
En av de mest kända folkdansaktiviteterna är Hälsingehambon, VM i Hambo, som i år går av stapeln den 10 juli. Evenemanget har arrangerats sedan 1965 och vissa år med upp till 1500 danspar.
Falun Folkmusikfestival är en annan välkänd händelse, i första hand inriktad på musik, både folkmusik från Sverige och från övriga världen. Festivalen pågår i år mellan 13-17 juli.

FOLKDANSFAKTA:

SCHOTTIS (ty. Schottisch, av schottisch 'skotsk')
Pardans i 2/4-takt med promenad och omdansning. Ursprungligen kallades dansen écossaise-vals och började dansas i mitten av 1800-talet i Paris, i slutet av 1800-talet utvecklades schottisen till att bli hoppigare, påverkad av dansen pas de quatre.

VALS (fr. valse, av ty. Walzer, av walzen 'snurra (runt)')
Pardans i 3/4-takt med ursprung i Österrike. Den slog igenom vid 1700-talets slut och medförde en revolution för från att i huvudsak ha dansat runt på samma plats förflyttade man sig nu runt på dansgolvet. I Skåne fick valsen namnet "väggadans". I Sverige blev valsen vanlig under 1800-talet. Det finns ett flertal olika varianter av vals, bl a wienervals, springvals och bostonvals. Den sistnämnda håller ett lugnare tempo är den valsform som är populärast i Sverige.

POLSKA [pc´l-] (efter Polen)
En folklig pardans i 3/4-takt som dök upp i Sverige under mitten av 1600-talet och var länge landets populäraste sällskapsdans.
Det finns ett otal former, varianter och namn av polskan men den innehåller oftast två delar, en promenad och en omdansning.
Slängpolska är en livligare variant av polskan.

POLKA (tjeck., antingen av polka 'polsk (kvinna)', eller av pëlka 'hälft', halva'), Pardans i snabb 2/4-takt vars ursprung troligtvis är Böhmiskt. Den lanserades som modedans i Paris i mitten av 1800-talet.

HAMBO
Folklig pardans i 3/4-takt, besläktad med polskan.
I dansen upprepas tre motiv: benpendling, promenadsteg och omdansning.
Ett flertal forskningsförsök har gjorts för att försöka utröna om hambon har svenskt ursprung men numera konstaterar forskningen att dansen är en svensk variant av polka-mazurka.
Hambon blev väldigt populär runt sekelskiftet (det förra) i Sverige och det finns ett flertal specialkomponerade hambomelodier.

SNOA
Dans i snabb 2/4-takt, en variant av polka, dansad till polkamelodier.

MAZURKA (polska, efter provinsen Mazury (Masurien), Polen)
Ursprungligen polsk nationaldans, känd sedan 1500-talet.
Lanserades som modedans i Paris under första delen av 1800-talet.
Mazurkan dansas i par i 3/4-takt med improviserade turer och i långsamt tempo. I dag är polka-mazurkan den vanligaste varianten.

(Källa: Nationalencyclopedin)