För barnens ögon finns ingen beredskap

Barnaögon.
Någon gång har ni säkert sett den där nyfikna blicken som ogenerat undersöker och läser av sin omgivning.
Oftast lyser det av energi och glädje när man möter ett par barnaögon. Visst, det finns stunder när barns ögon inte är glada, men sådana ögontillstånd går snabbt över.
I mitt liv har jag sett många blickar från barn, men vissa ögon glömmer jag aldrig. Jag har sett mer än de blickar barnen har i Sverige.
Jag har sett annat och jag skall villigt erkänna att ibland önskar jag att man sluppit se allt det där andra överhuvudtaget, men så blev det inte. Jag har lovat mig själv att vissa ögonblick av barns blickar alltid skall vara med mig och så har det blivit.
Här nedan följer ett av de starkaste minnena.

Södra Libanon, vinterhalvåret 1992/1993:
Jag var ung och äventyret högst påtagligt.
Mitt bland alla miliser, arméer och civila stod jag som svensk FN-soldat längst bak i det pansarfordon jag vanligen körde.
Den här gången stod jag för ovanlighetens skull och höll uppsikt bakåt med vapnet lätt vilande i mina händer.
Vi var på väg till hemmabasen i Jwaya och strax efter Ettaibe på Israelkontrollerat område hände det. En av alla dessa små libanesiska byar som man aldrig lärde sig namnet på var platsen för incidenten.
I utkanten av byn, framför ett hus, på vänster sida av vårat pansarfordon, stod en liten kille och fick ögonkontakt med mig. Barnen där nere brukar göra så och vinkar medan man vinkar tillbaka, allt under leenden.
Det här mötet oss emellan tog en annan vänding.
Barnet höll i ett vapen och riktade det snabbt mot mig.
Allting gick mycket fort. Vad gjorde jag? Jo, stirrade argt och bestämt på honom och svepte fram armen i nån mix av halttecken och sånt man tecknar när man inte vill ha mer att dricka. Typ…

Den lilla killen sänkte sitt vapen och vi åkte vidare.
Tror inte någon annan i fordonet såg vad som hände och kom mig inte för att säga nåt heller. En snabb sekund i mitt liv som lett till tusen tankar efteråt.
Var hans vapen ett äkta eller bara ett låtsasgevär? Jag hann aldrig se det.
Tänkte han skjuta mot mig? Hade han gjort det så kunde det gått illa.
Tänk om jag skjutit först, vilket är försvarbart med tanke på situationen?
Men ett barn? Inte fan hade jag beredskap för nåt sånt.
Det mentala scenariot fanns inte mitt huvud.
Ingen krönika från dessa fingrar om han skjutit.
Där var i alla fall den tioåriga killen med en blick som jag aldrig riktigt fick fason på. Vad gör han idag över tio år senare?
Vet den vuxne mannen idag hur nära det var att hans blick i värsta fall kunde släckt båda våra där på slätten i utkanten av en by i närheten av Ettaibe?

Det finns alltid barn i krig på något sätt och bara det är för jävligt oavsett om de vill skjuta en eller bara få lite tröst i sin svåra vardag.
Jag har sett många av barnen både i nedstämdhet och glädje.
Femåringen som på en soptipp i bosniska Lukavac fick en plastleksak var en av dem. Rädda ögon som för en liten stund lyste upp.
Sen fanns ju de skrattande barnen uppe vid position 5.16-C i Libanon där vår övervakning av vägarbeten under en lång period ledde till att de små liven lärde sig en hel del svenska varav allt inte lämpar sig för tryck här.
Med vapen i hand eller ej så finns de där barnen med sina ögon närmare än vad man kan tro. Jag hoppas att jag fört just de här barnblickarnas öden närmare dig som läser detta.
Mer än så ville jag egentligen inte att du får ut av den här texten.
Jag hoppas det räcker långt.