|
5 seriemördare
Få saker hjälper dig att verka som en komplett vettvilling
som att räkna upp seriemördartrivia vid kaffebordet.
Nu är det här kanske inte någon vidare social överlevnadsförmåga,
men den kan i alla fall ge dig en smula underhållning och
ta död på det olidliga pratandet om golf, segling och
ventilerandet av korkade åsikter i invandrarfrågor.
 ED
GEIN
Om det finns en topplista för seriemördare måste
den toppas av Ed Gein, mannen som inspirerade till såväl
"Psycho" som "När lammen
tystnar" och "Motorsågsmassakern".
Edward Theodore Gein föddes 1906 som son till en alkoholiserad
pappa och en strängt religiös och överbeskyddande
mamma. 1940 dog fadern George Gein och följdes fyra år
senare av Eds storebror Harvey. Ett kort tag var Ed ensam kvar med
modern Augusta, men kort efter Harveys död drabbades hon av
ett slaganfall och 1945 dog hon.
Det var efter moderns död som Ed Gein började flippa
ur. Han bodde kvar på familjens gård, men brukade inte
jorden då statliga bidrag möjliggorde det för honom
att låta marken ligga i träda.
När han inte arbetade med småjobb läste Ed böcker
om anatomi och de experiment som nazisternas läkare hade utfört
i koncentrationslägren.
Men den riktiga vändpunkten i Ed Geins karriär kom att
handla om sex.
Ensam på gården upptog sex allt mer av hans tankar och
till sist lockades han av en begravningsannons för en kvinna
som begravts samma dag.
Ed lurade med sin vän Gus, en annan lokal excentriker, att
gräva upp liket som han sa skulle användas av honom till
"medicinska experiment".
Gus kom att hjälpa Ed gräva upp lik de närmsta tio
åren, till dess att Gus togs in på mentalsjukhus. I
förhör med polisen senare hävdade Gein att han aldrig
hade sex med de döda kvinnorna då "de luktade alldeles
för illa".
Förutom den eventuella nekrofilin så gjorde Ed Gein faktiskt
en del annat med kropparna. Han var troligen inspirerad av berättelserna
om koncentrationslägervakternas makabra lampskärmar och
inredningar. Ed gjorde skålar av skallar, ett bälte av
bröstvårtor, lampskärmar, papperskorgar och till
och med en fåtölj av människoskinn. Dessutom samlade
han på kvinnliga könsorgan, som han förvarade i
en skolåda.
Det största, och utan tvekan mest bisarra, projektet måste
dock ha varit Eds transsexualitet. Ed började fundera över
hur det skulle vara att vara kvinna. Han studerade anatomi och funderade
över möjligheterna till en operation som skulle transformera
honom till det motsatta könet.
Det närmsta han kom var dock en fullkroppsdräkt tillverkad
av kvinnohud, komplett med ansiktsmask och lösbröst.
När polisen sökte igenom Geins gård, då han
var misstänkt för ett rån mot en lokal butik, fann
de det försvunna butiksbiträdet Bernice Worden, hängandes
halshuggen och flådd i en takbjälke.
De enda mord som Ed Gein kunde bindas vid var på kvinnorna
Bernice Worden och Mary Hogan. Dock var han skäligen misstänkt
för ett flertal mystiska försvinnanden i trakten runt
Plainsfield, Wisconsin.
Ed kom att spendera resten av sitt liv, fram till sin död i
cancer 26 juli 1984, på mentalsjukhus där han var en
mönsterpatient.
Någon ånger eller förståelse varför
hans brott upprörde så visade han aldrig.
 PETER
KURTEN
"Vampyren från Düsseldorf", bara det artistnamnet
förtjänar honom en plats i världshistorien.
Det sägs att Peter Kurten en kort tid innan dödsdomen
mot honom skulle verkställas frågade fängelsepsykiatern
ifall han, efter att huvudet huggits av i giljotinen, skulle kunna
höra ljudet av sitt eget blod när det forsade från
halsen.
När doktorn svarade att hans öron och hjärna förmodligen
skulle fungera flera sekunder efter det att bilan träffat konstaterade
Kurten: "Det skulle vara den slutgiltiga njutningen."
Peter Kurten föddes som äldst av tretton syskon i tyska
Köln 1883.
Fadern var en alkoholiserad sadist som ofta slog sina barn, främst
Peter som var äldst, och våldtog modern medan barnen
såg på.
Längre fram kom han att även förgripa sig sexuellt
på döttrarna.
Peter kom att utföra sitt första mord när han var
nio år gammal. Han och två andra pojkar lekte på
en flotte på Rhen. Peter puttade i den ene, som inte kunde
simma. När den andre pojken hoppade i vattnet för att
hjälpa den drunknande kamraten höll Peter ner honom under
vattenytan tills han drunknade.
De båda pojkarnas död kom dock att avskrivas som en olycka.
Peter utvecklade också en smak för tidelag och förgrep
sig på får och getter i området. Han kom fram
till att den mesta njutningen fick han om han högg fåret
med en kniv samtidigt som han hade sex med det, något han
började göra allt oftare.
När Kurten var sexton år gammal rymde han hemifrån
och levde som en luffare. Han stal mat och kläder för
att överleva.
1913 bröt han sig in i ett hus tillhörande en värdshusvärd
i Köln och mördade på en ingivelse dennes tioåriga
dotter. Han ströp henne och skar sedan upp hennes hals med
sin fickkniv. Kurten misstänktes aldrig för mordet, istället
kom utredningen att centreras kring flickans morbror, som dock till
sist frikändes på grund av att bevis saknades.
Peter Kurten åkte under sina ungdomsår in och ut ur
fängelse och blev allt mer hatisk mot samhället och sina
medmänniskor. När kriget kom 1914 kallades Peter in i
armén men kaistertysklands väpnade styrkor var ingen
plats för honom och han deserterade efter kort tid. Åter
igen hamnade han i fängelse och kom att spendera resten av
kriget där.
1921 träffade han en kvinna och gifte sig och levde i relativt
lugn fyra år i Altdorf. 1925, då han och hans fru flyttade
till Düsseldorf, tappade han dock kontrollen över sig
själv och börja med den serie mord som skulle ge honom
epitetet "vampyren".
Peter Kurten var främst sexualsadist och våldtog kvinnor,
ofta ströp han dem under själva våldtäkten
som en del i akten. När han till sist greps erkände han
ett sjuttiotal mord, även om han vid rättegången
"bara" kunde bindas till - och dömas för - nio
mord och sju mordförsök.
Det märkligaste i hela "vampyrens" karriär
torde dock vara hur den slutade. Efter att ett överlevande
offer hade lett polisen hem till hans hus, utan att våga peka
ut honom dock, flydde Peter. Men beslutade sig snart för att
ge upp.
Han bad sin fru att ange honom och avslöjade för polisen
att han var den eftersökte vampyren. Hon skulle, hävdade
han, med hjälp av den utfästa belöningen kunna leva
ett angenämt liv.
Sitt agerande förklarade han senare med att han kände
att han var klar med sitt liv när polisen kom honom på
spåren, men att han önskade ordna en bekymmersfri tillvaro
för sin fru efter sin död.
 JOHN
WAYNE GACY JR
Om det finns en klycha som ständigt uttalas om seriemördare
så är det den att grannarna aldrig märkte något
och tyckte han var så "trevlig".
Ingen stämmer detta bättre om än "clownmördaren"
John Wayne Gacy Jr.
Han var en framgångsrik egenföretagare i byggbranchen,
han höll stora fester för vänner och grannar och
han ägnade en hel del fritid åt att spela clown för
barn på närliggande sjukhus. Han var medlem i diverse
frivilligorganisationer och ansågs som vänlig, generös
och hårt arbeteande.
John Gacy föddes i Chicago 1942, passande nog på St
Patricks day då båda hans föräldrar var av
irländsk härkomst. Han var mittenbarnet och ende sonen
av tre syskon. Kontakten med fadern, som var alkoholist och misshandlade
både fru och barn från gång till gång, var
inget vidare. Ändå kände John en djup kärlek
till sin far och önskade hett att få uppmärksamhet
av denne.
1964 gifte sig John med en arbetskamrat, Marlynn Mayers, och tillsammans
med henne flyttade han till Waterloo, Iowa, för att jobba på
sin svärfars Kentucky Fried Chicken-restaurang.
Kort efter flytten föddes parets son och det dröjde
inte heller länge förrän de också fått
en dotter.
Familjen Gacy var verkligen en amerikansk idealfamilj.
Drömmen varade ett tag, men mörka moln drog ihop sig vid
horisonten.
Rykten började sprida sig i stan om att John var homosexuell,
något som verkligen inte passade en amerikan och tillika någon
som aspirerade på ordförandeposten i den lokala frivilligorganisationen
Jaycee. Det pratades om hur John stötte på de tonårspojkar
som jobbade för honom på Kentucky Fried Chicken. Ingen
fäste dock någon större vikt vid ryktena fram till
maj 1968.
Då dömdes John Gacy för att ha utövat sodomi
mot en pojke vid namn Mark Miller. Miller berättade att Gacy
hade lurat honom till att låta binda sig när han besökte
familjen Gacys hus.
Sedan hade Gacy på ett våldsamt sätt våldtagit
Miller.
John förnekade anklagelserna och han hävdade att Miller
frivilligt gått med på att ha sex med honom mot betalning.
Fyra måndader senare betalade John en ung man vid namn Dwigth
Andersson för att spöa upp Mark Miller. När polisen
grep Andersson pekade han ut Gacy som mannen som anlitat honom.
En domare beordrade John att genomgå psykiatrisk undersökning.
Resultaten där visade att John Wayne Gacy var mentalt frisk,
men hade en mycket asocial personlighet. Kort efter undersökningen
förklarade sig John skyldig till sodomianklagelserna. Han dömdes
till 10 års fängelse. Under denna tid tog hans fru ut
skilsmässa.
I fängelset var Gacy en mönsterfånge. Han insåg
att om han avhöll sig från våldsutbrott och skötte
sig bra så var chansen stor för en tidig benådning.
Bara arton månader efter att han hamnade i fängelse,
18 juni 1979, släpptes han fri och återvände till
Chicago.
Han satte genast igång med att bygga upp ett nytt liv.
Han började jobba som kock på en resturang och flyttade
in hos sin mor.
En kort tid därefter flyttade han till ett eget boende, där
han delade ett parhus med sin mor och sin syster. Han blev snabbt
vän med grannarna, paret Grexa, och firade till och med jul
hemma hos dem. En kort tid därefter åtalades John för
att ha tvingat sig på en ung man som han hämtat på
en busstation, men då pojken aldrig dök upp i rätten
lades åtalet ner och John, som var villkorligt frigiven, slank
igenom systemet.
I juni 1972 gifte John Wayne Gacy om sig med Carole Hoff, en nyskild
tvåbarnsmor som snabbt föll för Johns charm och
generositet.
De fortsatte vara goda vänner med grannarna Grexa som flera
gånger var bjudna över på partyn och grillfester.
Lillie Grexa var dock bekymrad över stanken i huset. Hon var
säker på att en råtta hade dött någonstans
under golvet i huset och uppmanade John att ta hand om det. Han
skyllde på fuktskador, men det var varesig fukt eller råttor
som låg bakom den hemska lukten.
Att det luktade lik hemma hos paret Gacy hindrade dock ingen från
att komma på deras beryktade fester. En gång var det
så många som 300 personer som kom till en av Gacys grillfester.
Gacys homosexuella känslor växte sig dock allt större
och det äktenskapliga sexlivet blev allt sämre. 1976 tog
paret slutligen ut skilsmässa.
Gacy, nu egen företagare i byggbranschen, lät dock inte
lite äktenskapsfnurror störa honom. Han siktade på
en politisk karriär och visste att han måste få
ut sitt namn till allmänheten. Han och hans anställda
tog på sig att frivilligt fixa till demokraternas lokala partihögkvarter
och när John även började klä ut sig till clownen
Pogo och underhålla barn på sjukhus och kalas så
blev den lokale demokratpampen Robert F Matwick mycket imponerad.
Dock blev den politiska karriären kort och avslutades när
rykten började cirkulera om Gacys osunda intresse för
tonårspojkar.
Efter detta började det verkligen gå utför. Ett
flertal tonårspojkar i området försvann, bland
dem ett par av Johns anställda i byggfirman.
När polisen utredde femtonårige Robert Piests försvinnande
visade det sig att Robert försvunnit efter han varit på
en anställningsintervju hos just John Wayne Gacy. Ett beslut
om husransakan fattades och polisen sökte igenom Gacys hus.
Polisen hittade dock inget som kunde binda Gacy till mordet även
om fyndet av den 45 centimeter långa dildon kanske förvånade
någon av poliserna. Stanken under huset var påtaglig
men avfördes som avfall. Till sist släpte man John fri,
men höll honom under öververvakning.
Grannarna och vännerna vägrade tro att John skulle ha
dödat en tonårspojke, något sådant skulle
han helt enkelt inte vara kapabel till. De skulle visa sig ha fel.
Polisens tekniska undersökningar bar frukt och ny bevisning
ledde till en andra husrannsakan. Den här gången grävde
man i utrymmet under huset och stötte ganska snart på
ett lik.
I första vändan hittade man 29 lik nedgrävda under
huset, under garaget och dumpade i en närliggande flod.
Gacy berättade för polisen att han börjat dumpa lik
i floden eftersom han hade slut på plats under huset och dessutom
börjat få ryggproblem av allt grävande.
När man bröt upp cementen på Gacys uteplats hittade
man liket efter en man ingjuten i uteplatsen och bara en vecka senare
hittades ett till lik i cementplattan. Totalt hittade man 32 lik
på Gacys ägor och i floder runt omkring, sist av allt
hittade man Robert Piest i floden Illinois.
Efter en lång och uppslitande rättegång, där
försvaret försökte hävda att Gacy var sinnessjuk
dömdes John Wayne Gacy till döden och avrättades
till slut, efter flera år av överklaganden, med en giftspruta
på Menard Correctional Center.
 DAVID
BERKOWITZ ("SON OF SAM")
Själva namnet "Son of Sam" kommer från ett
brev där den då efterspanade "kaliber.44"-mördaren
skickade till polisen. Fullt av obegripligheter och felstavningar
var det uppenbarligen ett budskap från en djupt störd
person. Det inleddes med orden:
"Käre kapten Joesph Borrelli,
Jag är djupt sårad av att ni kallat mig en kvinnohatare.
Det är jag inte. Men jag är ett monster. Jag är "Sams
son" Jag är en liten skitunge. När fader Sam blir
full blir han elak. Han slår sin familj. Ibland binder han
mig på baksidan av huset.
Andra gånger låser han in mig i garaget. Sam älskar
att dricka blod.
'Gå ut och döda', befaller fader Sam."
Brevet var på två sidor och avslutades med orden:
"Yours in murder. Mr Monster"
"Kaliber .44-mördaren" hade plågat New York
i nästan ett år och skjutit ett flertal kvinnor med sin
grovkalibriga Charter Arms Bulldog. En omfattande styrka hade samlats
i poliskåren för att under projektnamnet "Operation
Omega" spåra upp och infånga mördaren.
David Berkowitz föddes som son till Betty Broder och
hennes pojkvän Joseph Kleinman. Dock hade Kleinman redan innan
David föddes gjort klart att han inte ville betala något
barnunderhåll och svor att lämna Betty om hon inte gjorde
sig av med barnet. Så skedde och David adopterades av Nathan
och Pearl Berkowitz, ett barnlöst par som älskade sin
adoptivson högt.
David hade en relativt normal barndom i Bronx, vare sig han eller
hans föräldrar var särskilt sociala av sig dock,
och han hade en lite våldsam ådra och hamnade ofta i
bråk med grannbarnen. När Pearl dog i cancer 1967 blev
David förkrossad, han klarade inte av att hantera sina känslor
och skolbetygen föll som en sten. Han tappade också tron
på Gud och blev mer och mer övertygad om att adoptivmoderns
död var en del i en plan att krossa honom personligen.
Han blev allt mer introvert och stängde av sig från yttervärlden.
1971 gifte Nathan om sig med en ny kvinna. Hon kom inte överrens
med David så när paret flyttade från New York till
Florida lämnade de sonen kvar.
David drev omkring ett par månader till han tog värvning
i armén sommaren 1971. Han var kvar i tre år och ansågs
som en mycket duktig skytt, framför allt med gevär.
När han lämnade armén började han få
pyromana tendenser.
Han anlade nästan 1500 bränder i New York-området
och förde en dagbok över sina aktiviteter.
Allt mer började de inre demonerna plåga honom och David
stängde in sig i sin lilla lägenhet. Han skrev saker på
väggarna med spritpenna. Ett citat är:
"I det här hålet bor den onde kungen. Döda
för mästaren. Jag gör barn till mördare."
Rösterna i hans huvud sade åt honom att han skulle
döda en ung flicka.
David beslutade att göra dem till viljes i hopp om att det
skulle få dem att sluta.
I dagarna runt jul 1975 tog han en stor jaktkniv och åkte
runt i timmar på jakt efter ett offer. Han hittade till sist
den femtonåriga Michelle Forman, som han anföll. Hon
överlevde hans attack eftersom hon kämpade emot tills
David såg det för bäst att fly, men hon fick sex
djupa sår efter kniven.
Attacken mot flickan tycktes dämpa demonernas blodtörst
och David kände sig till freds. Han har berättat att han
efteråt gick och åt en hamburgare med pommes frittes.
Ett par dagar efter attacken flyttade han från sin lägenhet
i Bronx till ett mindre tvåfamiljshus i Yonkers. Dock visade
det sig att ägarens hund, en stor svart labrador som hette
Harvey, var en mycket högljud en. Den ylade ständigt mot
månen och de andra hundarna i grannskapet ylade med.
För David var deras ylanden demonernas röster som krävde
blod. Hyresvärdarna var inte heller de människor, i Davids
värld var även de demoner som trängde in i hans liv.
"De ropade på blod och död, de skrek ut sina mästares
namn! Blodmonstret, John Wheaties, General Jack Cosmo."
I den allt mer invecklade fantasivärld som David sögs
in i blev hyresvärden Sam Cassara förkropsligandet av
General Jack Cosmo, härförare för de djävulshundar
som drev omkring på New Yorks gator. Demonerna hade en ständig
törst efter nytt blod, en törst som David hjälpte
till att tillfredställa med sina mord.
I ett försök att tysta demonerna försökte Berkowitz
mörda hunden Harvey med en molotovcocktail. När denna
inte antändes som den skulle försökte han istället
skjuta Harvey. Familjen Cassara lyckades dock få hunden till
vetrinär i tid och den överlevde.
Under tiden fortgick morden och New York var en stad i skräck,
men snaran började dras åt om den allt mer excentriske
David Berkowitz.
När polisen till sist kom honom på spåret tog han
det med ett upphöjt lugn, log och på den arresterande
konstapelns fråga vem det var han hade tagit i förvar
svarade han:
"Det vet du."
"Nej, det vet jag inte", svarade konstapel Falotico "säg
mig det du."
"Det är jag, Sam. David Berkowitz", svarade David.
David dömdes till 365 år i fängelse för mordet
på sex personer samt nio mordförsök som bland annat
ledde till att ett offer förlorade synen och ett annat förlamades.
Han avtjänar för närvarande straffet i Attica-fängelset,
har funnit förlåtelse i Gud och konverterat från
judendomen till kristendomen.
 TED
BUNDY
Theodore Bundy var ännu en av de där seriemördarna
som inte passar in i den tänkta mallen. Han arbetade politiskt
aktivt för republikanerna.
Han satt i Seattles brottsförebyggande kommitté.
Han skrev en pamflett med våldtäktsförebyggande
instruktioner till kvinnor och han var dessutom före detta
scout.
Men han var också sexualsadist och våldtog såväl
kvinnor som män.
28 stycken offer har kunnat knytas till Ted Bundy, men ingen vet
om det är alla. Gissningar på allt mellan 35 och uppemot
hundratalet offer har förekommit.
Ted Bundy föddes den 24 november 1946 som son till en ensamstående
mor. Kort efter födseln flyttade mor och son in hos Teds morföräldrar
där han lurades i att morföräldrarna var hans riktiga
föräldrar och mamman egentligen hans äldre syster.
Detta för att skydda Teds mor mot stigmatiseringen som ung
ensamstående mamma.
Fyra år senare flyttade Ted och hans mor från Philadelphia
till Tacoma, Washington. Där gifte modern sig med Johnnie Cullpepper
Bundy, mannen vars efternamn Ted skulle komma att göra så
ökänt.
Ted Bundy var blyg och tillbakadragen som barn.
Han hade svårt att knyta an till andra, i synnerhet till sin
styvfar, och han blev ofta retad i skolan. När han började
i high school fick Teds liv sig dock än vändning. Hans
populäritet ökade och han var ansedd inte bara som rätt
snygg utan också välklädd och belevad.
Det var också i high scool som hans intresse för politik
tog fart.
Efter high school gick han vidare till universitetet och studerade
vid University of Pudget Sound och University of Washington. Under
studietiden försörjde han sig på ströjobb,
dock stannade han ingen längre tid på något jobb
då de flesta av hans arbetsgivare fann honom en smula opålitlig.
Först 1969 fick Ted reda på hur hans familjeförhållanden
egentligen var uppstrukturerade. Insikten att de han trodde var
hans föräldrar egentligen var hans morföräldrar
och att hans syster egentligen var hans mor kom som en svår
chock för Ted.
Hans personlighet började förändras och han gick
från att vara ganska blyg och försagd till att bli både
mer fokuserad och dominerande.
Han började studera vid University of Washington för andra
gången och läste psykologi, ett ämne som han var
mycket framgångsrik i.
Vid denna tidpunkt träffade han sin fru Elizabeth Kendall (namnet
är en pseudonym som hon använde när hon senare skrev
boken "Fantomprinsen: Mitt liv med Ted Bundy").
Över huvud taget så blev åren mellan 1969 och 1972
en tid då saker och ting såg ut att ordna upp sig för
Ted, han blev mer målinriktad och fick ett ökat självförtroende.
Det var 1974 som Ted började mörda. Hans första
offer var en ung radiopratare vid namn Lynda Ann Healy. Hon försvann
spårlöst från sin lägenhet och med hjälp
av de spår som fanns på brottsplatsen kom polisen fram
till att någon brutit sig in, mördat Lynda, klätt
på henne kläder, hängt in hennes blodiga morgonrock
i garderoben och bäddat sängen hon legat i.
Allt detta för att sedan omärkt forsla iväg henne
från bostaden.
Den sommaren försvann allt fler unga flickor spårlöst,
men inte förrän i augusti hittades kvarlevorna efter några
av dem. Fem lårben, ett par skallar och lite olika testar
med hår var de fynd polisen gjorde. Endast Janice Ott och
Denise Naslund som bägge försvunnit samma dag, 14 juli,
kunde identifieras.
Nu började Ted resa runt i USA på vad som beskrivits
som en skräckodyssé.
I Utah hittades sjuttonåriga Melissa Smith strypt, sodomerad
och våldtagen. Detta den 18 oktober, nio dagar efter att hon
försvunnit.
Tretton dagar senare, på Halloween, försvann sjuttonåriga
Laura Aime.
Hon hittades våldtagen, sodomerad och misshandlad till döds
med en kofot.
Vittnesrapporter talade om att flickorna mött en stilig ung
man som körde en folkabubbla och kallade sig för Ted.
Bekanta som såg fantombilder kände genast igen Ted Bundy.
Elizabeth Kendall ringde polisen och sa att hon trodde hennes pojkvän
kunde vara inblandad i morden. Hon försåg dem med bilder
på Ted, men när inget av vittnena kunde säkert identifiera
honom från bilderna så lades Ted-spåret åt
sidan.
Ytterligare kvinnor dök under det kommande året upp mördade
under liknande omständigheter i Utah och Colorado.
I agusti 1975 greps Ted av patrullerande polis som sett en misstänkt
folkabubbla köra förbi straxt utanför Salt Lake County.
De föremål som hittades i bilen, bland annat en skidmask,
en kofot och ett par handklovar fick polisen att misstänka
förberedelse för inbrott.
Dock kom man snart att koppla den gripne mannen till de döda
flickorna.
En omfattande utredning visade att Ted var mannen de sökte
och att han använt sig av ett slugt knep för att invagga
sina offer i säkerhet. Han gipsade ett ben eller en arm och
bad flickorna om hjälp. Med gips, och med sitt harmlösa
utseende, framstod han som ofarlig och kunde utan problem lura med
sig in i sin bil.
Ted höll fast vid att han var oskyldig trots att bevisen mot
honom blev allt mer överväldigande. Han sade upp sin försvaradvokat
eftersom han trodde att han skulle göra ett bättre jobb
genom att försvara sig själv.
Då han fick tillåtelse att, för att förbereda
sitt försvar, bege sig ut från fängelset kunde han
planera sin flykt. Den 7 juni 1977 hoppade han ut genom ett fönster
från den domstolsbyggnad där han befann sig i Aspen,
Colorado.
Han gömde sig i området och låg lågt. När
han försökte fly staden i en stulen bil greps han och
sattes under hårdare bevakning. Detta hindrade honom inte
från att sju månader senare återigen rymma från
fängelset.
Den här gången gick det bättre och Ted lyckades
fly till Florida via Chicago.
Han höll sig undan, men sexdriften fick honom att börja
våldta och mörda igen.
I januari 1978 gick han bärserkagång inne på ett
bostadshus för universitetsstuderande flickor. Där våldtog,
misshandlade och knivskar han ett flertal flickor.
I februari försvann tolvåriga Kimberley Leach, hon hittades
död åtta veckor senare i en nationalpark.
Ännu en gång så stoppades Ted av en polis som
tyckte hans bil såg misstänkt ut. Bundy försökte
göra motstånd när han greps och slogs förtvivlat
med konstapeln som försökte sätta handklovar på
honom.
Den här gången lyckades inte Ted fly och efter en lång
och uppslitande rättegång, där han bland annat lyckades
gifta sig med ett av försvarets vittnen, dömdes Ted Bundy
till döden.
Han avrättades i Florida 24 januari 1989.
Utanför fängelset väntade hundratals åskådare
som jublade när de fick beskedet att Ted dött i elektriska
stolen.
|
