Hur många tick? Hur många tack?

Hans namn var Jan.
Jan Johansen närmare bestämt, men det var en ren slump.
Solen sken utanför och fåglarna, som just återvänt från mörkaste Afrika, solade och frös. Och sjöng inte alls.
Det är som om de har förstått vad det handlar om, tänkte Jan när han svängde in på sitt favoritställe "Bishops Destiny".

Det är inte sunt att ha så vackert väder i februari.
Det är inte normalt med vackert väder i Göteborg, vilken månad det än är.
Och frukosten hade varit alldeles förbaskat god. För satans jävla god.
Något var i görningen.

Han beställde en menlös, dansk pilsner från bartendern Ann-Sofi, som serverade den med duns, utan leende.
Jan såg hur hon petade näsan i smyg bakom baren. Han rynkade på näsan och tänkte på sångaren som hette likadant som han själv.
Och på hur lustigt detta sammanträffande inte var.
Ann-Sofi tänkte på Tyskland.
Ett tag tänkte han på Norge, men tröttnade snart.
Att tänka på Norge gjorde honom alltid deprimerad.
Så han tänkte på Fia-Lotta istället. Fia-Lotta var en av de andra stamgästerna på puben och hon hade följt med honom hem, en oförglömlig afton i augusti som han inte mindes särskilt väl.
Han visste nästan säkert att de hade haft sex och var nästan lur på att det hade varit bra. För honom i alla fall.

Ann-Sofi tänkte på hur många backar Falcon hon skulle beställa tills på torsdag, hon tänkte på sin pojkvän (som älskade väder) och på hur många kilometer det egentligen var till Thailand och om man kunde cykla så långt.
Jans tankebanor hade växlat spår och kommit in på morgonens tv-serier, när Ann-Sofi avbröt hans spekulationer kring Billy Crystals rollinsats i "Lödder" med en fråga.
Han visste inte vad hon hade frågat, men kom ihåg att hon hade viftat med handen i ansiktet på honom.
Den gamla moraklockan som Ann-Sofi köpt för prydnads skull, tickade.
Från disken hördes ljudet av klirrande glas och en tax som morrade.
Johansen stirrade på den otåliga servitrisen, med en grimas i bakfickan, en världstrött, äcklad min, som skulle ta udden av hennes förment vänliga, tvåldoftande pigghet. Men den ville inte komma fram.
Längs vägen ändrade hans osympatiska nervsystem kommandot till en lätt hostning, följt av ett otydligt, ursäktande vagt nekande.

Den gamla moraklockan som Ann-Sofi köpt för skojs skull, tickade.
Från disken hördes krossade tallrikar samtala med regummerade loafers.
Den halvtyska servitrisen mumlade.
När hon vände sig om för att gå, började Johansen skrika.
Och Ann-Sofi stod kvar.
Och hade till hälften vänt sig om.
Och blåste nästan omkull i den plötsliga tornadon från bord fem.
Jan Johansen skrek och skrek och skrek, utan ord.
Det var som när ett spädbarn skriker, oupphörligt och knappt utan att hämta andan, ett ordlöst urvrål som skulle ha kallats terapeutiskt och läkande på ett sjukhus primalskriksavdelning, bara för att benämnas vansinnigt och sjukt på samma sjukhus slutna psykvårdsavdelning.
Så tystnade han, lika plötsligt och oväntat.
Han stirrade rakt ut i luften och andades tungt.
Hon stirrade på honom och glömde bort att andas.
Den gamla moraklockan som Ann-Sofi köpt för en spottstyver, tickade.
Från disken hördes ekot av utandad cigarettrök.
Det luktade av övervintrad humla och nymålat golv, när Ann-Sofi till slut återfick fattningen och lyfte på luren till den gamla bakelittelefon som hon inte köpt, utan ärvt av lokalens föregående ägare.
Det gick exakt trettiosex minuter innnan ambulansen kom.

Moraklockan tickade således tvåtusenetthundrasextio gånger, och stannade därefter för gott.