|
Bära ugglor till Athen
Att uttryck går ur tiden och slutar användas, eller
används till något helt annat än ursprungligen tänkt,
är helt i sin ordning enligt Sveriges populäraste språkkille
Fredrik Lindström.
Må så vara, men det är också helt i sin ordning
att ibland sparka bakut, eller envist hänga fast vid ett uttryck
som man ser som hotat.
Jag tänkte slå ett slag för gamla hederliga "bära
ugglor till Athen".
Redan de gamla grekerna fick gå över ån efter
vatten, fast givetvis hade de ett annat uttryck för proceduren.
En grek gick med ugglor till Athen.
Det kan tyckas märkvärdigt, men som jag ser det så
finns det två rätt så logiska förklaringar.
1) Ugglan är vishetens fågel, det är också
den fågel som jämt förknippades med gudinnan Pallas
Athena, som givetvis var skyddshelgon för staden som bar hennes
namn. Hur många ugglor kan det rimligtvis ha behövt tillföras
till Athenas stad?
2) Uggla var dessutom namnet på athenarnas silvermynt. På
ena sidan fanns en bild på Pallas Athena och på den
andra just en uggla. Athenska silvermynt var populära i hela
Grekland beroende på deras höga kvalitet och bestående
värde.
Eftersom Athen var en mycket rik stad, fanns givetvis där ett
överflöd av "ugglor" och därför kan
det ha setts som onödigt att släpa dit än fler.
Att uttrycket är levnadskraftigt kan man se på att det
spridit sig ända upp till Norden. Men vi är inte de enda
att ha erövrats av denna antika kulturimperialism. En fransman
kan "porter des chouettes à Athènes" och
engelsmännen "carry owls to Athens".
Dessutom låter det härligt mystiskt, jag kan se mig
själv traskandes på landsvägen till Athen. På
ryggen har jag en bråkande, bökande, hoande säck
med ugglor och när jag kommer fram så möts jag av
en stad redan så överfull av ugglor att min ansträngningn
inte uppskattas av Athenarna.
Vad är väl lite vatten och en å mot detta?
Harald
Åberg : 02-11-10
|