Det besjälade livet

Jag hörde nyligen talas om en mindre dam som köpt sig en sådan där robotgräsklippare.
En liten rackare, stor som en dammsugare ungefär, som på alldeles egen hand åker runt på din gräsmatta och gör processen kort med upproriska grässtrån. Den känner själv på sig när batteriet börjar ta slut, och då åker den till uppladdningsenheten och laddar upp sig själv.

Nåväl, åter till damen i historien. Hon var väldigt nöjd med sin lilla robot som puttrade på och skötte denna menliga syssla till nytta och förnöjelse för den lilla damen, som på så vis fick tid över som hon kunde göra vad hon ville med.

Men efter en tids lycklig samvaro, blev den vertikalt begränsade damen beklämd, ty den lilla glada roboten såg i hennes ögon plötsligt inte så glad ut.
Den såg snarare ut som en ganska ledsen och ensam robot där den rullade omkring, vilse i den stora gräsmatteöknen utan vare sig sällskap eller oas (om man inte räknar de spridda skurarna från vattenspridaren).
Dess förr så glada purrande, lät nu, i damens öron, som ett stilla suckande från en robot tyngd av existensens kval och Heisenbergs osäkerhetsprincip.

Lösningen slog damen likt en blixt från bar backe: hon skulle finna en livskamrat åt den lille gynnaren! Sagt och gjort, hon begav sig till affären, för att likt Frankenstein i uppföljaren "Bride Of Frankenstein" ordna med en maka- åt sin -pär. Och även om det är ytterst svårt att könsbestämma gräsklippare, så måste damen (som var något under medellängd) ha lyckats, för där, på den diminutiva damens gräsmatta, klipper nu de två små robotarna nu av alla sina krafter.

Tillsammans rotar de ut det onda gräset och puttrar och laddar upp med varandra, i frid och harmoni. Och vem vet, kanske att det framåt vårkanten rullar fram en alldeles ny, gullig liten mini-robot, som gurglar och urglar som bebisrobotar brukar, lycklig med sin mamma/pappa och sin pappa/mamma i det paradis vi kallar gräsmattan.

Kanske tycker du nu att både jag och den gamla damen svamlar lite, att vi är lite för benägna att besjäla de döda tingen omkring oss med liv de inte har.
Men stanna då en stund och fråga dig själv, om du aldrig svurit åt datorhelvetet som inte vill göra som du säger åt den, åt kanten på badrumsskåpet som på pin kiv rätar ut sin lilla dörr så att du ska slå i huvudet när du rätar på kroppen eller åt något annat av de förment döda ting som alltid och jämt ska ställa sig i vägen och krångla till våra liv.