|
Påsken
 Påsken
är en av de största kristna och judiska högtiderna
även om symbolik och betydelse varierar för de olika religionerna.
För judendomen firas påsken till minne av uttåget
ur Egypten och för kristendomen är påsken en påminnelse
om Jesu lidande, död och uppståndelse.
DEN JUDISKA PÅSKEN
Judisk påsk firas en vecka under vårmånaden
Nisan (motsvarande slutet på mars, början på april).
Ordet påsk kommer av arameiskans "pascha" och hebreiskans
"pesach" som betyder "påsklamm". Det går
tillbaka på den uråldriga traditionen att under våren
slakta ett lamm. Påskens betydelse och innebörd har ändrats
genom tiden. Från början kan lammslaktandet ha varit
ett slags nomadritual när stamfolken på våren gav
sig ut för att söka nya betesmarker. Påsklammets
blod skulle skydda boskapen mot demoner.
Sedan blev symboliken ändrad till att hänga samman med
det judiska folkets flykt ur Egypten. Lammet offrades till åminnelse
av att Gud skonade de judar som bestrukit sina dörrposter med
blod när han lät sin vrede slå till över Egyptens
folk.
I Palestina slog man sen ihop det traditionella firandet av den
första spirande vårgrödan, "det osyrade brödets
högtid", med påsken. Symboliken kom nu istället
att handla om att den brådstörtande flykten ur Egypten
inte givit tid att jäsa brödet. Under den traditionella
påskmåltiden, seder, äter man förutom
osyrat bröd också bittra örter som skall påminna
om hur egyptierna förbittrade judarnas liv. Man läser
också högt ur påskhaggadan som berättar om
judarnas flykt ur Egypten och deras befrielse från slaveriet.
DEN KRISTNA PÅSKEN
Att den kristina påsken firas under samma period som den judiska
beror helt enkelt på att Jesu död inträffade just
under det judiska påskfirandet i Jerusalem.
Påskveckan kallas inom kristendomen för "stilla
veckan" och inleds med Palmsöndagen som firas
till minne av Jesu intåg i Jerusalem då folket strödde
palmblad på hans väg.
Onsdagen i veckan kallas sedan medeltiden för dymmelonsdagen
då det var brukligt att dämpa kyrkklockornas klang
genom att byta metallkläppen mot en i trä (på fornsvenska
kallad "dymbel"). En sed som försvann i och med reformationen.
Inom den katolska kyrkan är kyrkklockorna helt tysta mellan
skärtorsdagens kväll och påskdagen.
Skärtorsdagen har fått sitt namn efter det fornsvenska
ordet "skära" i betydelsen "rena". Det
syftar på nattvardens instiftande, att Jesus dagen innan korsfästelsen
delade en sista måltid med lärjungarna och att han innan
måltiden tvättade deras fötter.
Långfredagen handlar om Jesu lidande och död och
har traditionellt varit en dag för stillhet. Fram till 1973
var det förbjudet att anordna offentliga nöjesarrangemang
på långfredagen och i äldre tid klädde man
sig ofta i svart denna dag.
I den senaste religionsvetenskapliga forskningen anger man att Jesus
troligen föddes ungefär 3 år före "Jesu
födelse" och att korsfästelsen mest troligt ägde
rum fredagen den 7 april år 30.
Ursprungligen så firades påsken med en vaka påskaftons-natten
och det var också årets största doptillfälle
och en av förberedelserna inför dopet var den 40 dagar
lång fasteperioden.
Påskdagen har mer tonen av en glädjefest eftersom
detta är dagen för Kristi uppståndelse. Slutligen
firas Annandag påsk som den dag då de första
mötena med den uppståndne sker.
FÖR DÄR EMELLAN KOMMER FASTAN...
Fastetiden innan påsk är numera ett minne blott för
de flesta.
Den traditionen försvann nästan helt här i Sverige
i samband med reformationen.
Fastan inleddes på askonsdagen i fastlagsveckan och sträckte
sig fram till påskafton. Dessa 40 dagar symboliserar Jesu
40 dagar i öknen eller det judiska folkets 40-åriga ökenvandring.
Fastan innebar att man inte fick äta kött och att man
skulle vara allmänt återhållsam med maten.
Fastlagsbullen, semlan, är ett kvarlevande minne från
tiden då fasta genomfördes.
Ett annat namn på stilla veckan är dymmelveckan och
under dymmelveckan samt under fastetiden så ansågs det
inte passande med stora fester eller bröllop och in på
1600-talet så undvek man att spela på kyrkorgeln under
fastan.
Det var en tid för stillhet och eftertanke och kanske också
för att man inte orkade så mycket på grund av bristande
mathållning.
Långfredagen var en dag som skulle firas i total stillhet
och våra föräldrar minns säkert hur de som
barn upplevde den långa, långa fredagen som urtråkig.
Ofta sker också en viss sammanblandning mellan namnen på
dagarna i påskveckan och namnen på dagarna i veckan
efter fastlagssöndagen (som infaller i slutet av februari).
Den så kallade fastlagen är de dagar man vanligtvis
laddade upp inför den kommande fastan. Det var vanligt med
stor fest och ren karneval ("carne val" betyder för
övrigt "farväl till kött").
Måndagen i fastlagen kallades blå måndag
eller svart måndag.
Detta efter en tysk sed då kyrkan kläddes i svart eller
blått denna dag.
En annan, mer folklig, förklaring som givits är att svart
måndag syftade på att man skulle sota sin skorsten denna
dag. Dialektala namn på dagen är fläskmåndag,
köttmåndag eller korvmåndag eftersom det var en
dag att festa om ordentligt på mat och dryck innan fastan
tog vid.
Tisdagen kallas vittisdag eller fettisdagen och firades på
sina håll som en riktig högtid då man inte bara
fick äta semlor utan också ha det festligt på alla
möjliga sätt. Hur som helst syftar båda namnen på
mathållningen. Att det var dagen att äta "vit mat",
dvs smör- och mjölkmat, eller fet mat.
Askonsdagen syftade på att fastan inleddes och att
prästen tecknade ett kors i kyrkobesökarnas panna med
aska som en symbol för botgöring.
HÄXOR OCH KÄRRINGAR
Påsken var också den period då man menade att
häxsabbaten på Blåkulla skedde och skyddsåtgärder
mot häxorna och försöket att inskränka deras
resande skedde oftast på dymmelonsdag och skärtorsdag
genom att man målade kors eller pentagram på dörrarna
och gömde undan "fordonen", kvastarna.
På påskaftonen sköt man smällare för
att skrämma de hemvändande häxorna och det tändes
även påskeldar här och var i landet, av samma anledning.
Numera klär små barn ut sig till påskkärringar
och påskgubbar på skärtorsdagen eller påskafton,
och går runt till grannar och bekanta med kvast och kaffepanna
(gammal kopparpanna eller liknande) för att tigga godis och
pengar.
I gengäld så får givaren ett påskbrev eller
påskkort. Påskbreven kastades förr i smyg in till
mottagaren men överlämnas numera med krav på ersättning.
I Bohuslän kläddes en flicka förr till påskbrud
och leddes på påskdagen runt på en tiggarrunda
liknande dagens variant på påskkärringar.
PÅSKHAREN
Påskharen kan väl närmast beskrivas som en variant
av tomten, fast han kommer med godisägg istället för
klappar. En vanlig tradition är att påskägg med
godis göms och skall letas upp av barnen i familjen.
Påskharen är en tysk uppfinning och var en relativt okänd
företeelse även i stora delar av Tyskland fram till omkring
1850 då godis- och leksakstillverkare började hårdlansera
den som påsksymbol för barn.
PÅSKKORT
Seden att skicka påskkort, som allt mer tunnas ur, är
inte mer än dryga hundra år gammal och troligen av kommersiellt
ursprung.
PÅSKPYNT
Påskris eller fastlagsris är ett björkris med fjädrar
och pynt som används som dekoration. Förr hade det ibland
en annan funktion. Det var inte ovanligt att husbonden på
långfredagen piskade husfolket med det för att påminna
dem om Jesu lidande.
 PÅSKMAT
Påskaftonen var inledningen av den mer festliga delen av påskveckan.
Nu var den långa tråkiga fredagen till ända och
det var dags att fira.
Ägg har funnits länge på påskmenyn, främst
för att det var förbjudet att äta ägg under
fastan och för att det var vid den här tiden på
året som hönorna började värpa igen.
Ägget är också en urgammal symbol på återfödelse
och förnyelse, vilket passar bra ihop både med vårfirandet
och den mer religiösa aspekten.
Att ha lamm på det kristna påskbordet blev vanligt först
på 1900-talet, för oftast så var det ont om slaktfärdiga
lamm till påskhelgen. Påskalamms-seden är annars
central i det ursprungliga judiska påskfirandet.
Lutfisk som påskmat var vanligast i västra delen av Sverige
och är troligtvis en påminnelse om dess funktion av fastemat.
Nu för tiden så blandas olika mattraditioner hejdlöst
på påskbordet, men sill och ägg i olika former
finns nog på de flestas påskbord. Lamm och lax är
två andra vanliga påskmaträtter.
|
