Erlend-surfa:
> Norsk Erlend-sida
> Filmen "Detektor"
> AlfabetaAnammas hemsida

Tidigare mött:
> Maria Sundin, galaxforskare
> Terry Pratchett, författare

Fakta om Erlend Loe

Bulldozer träffar en lång norrman som är trött på att kallas naiv. Han har bott i Sverige, pluggat i Danmark och skrivit om Finland. Men Island lämnar han åt sitt öde.

I ett gråtrist lördagssömnigt Göteborg där duggregnet lägger sordin på stämningen passerar han nästan obemärkt.
En man i 30-årsåldern med keps över den rakade skallen, ryggsäck över axeln och snusdosan i högsta hugg.
Kanske lägger man ändå märke till honom för hans längd, närmare två meter, och hans behagligt sjungande norska.
Eller för de ovanligt klara ögonen.

I Norge är Erlend Loe nummer ett bland det unga gardet av författare.
Uppburen, hyllad och kultförklarad.
Minst två av hans romaner har kallats "generationsromaner" och vilsna 70-talister med vuxenhetsångest har tagit hans humoristiska men också djupt allvarliga böcker till sina hjärtan.
Ett slags norsk korsning mellan Jonas Gardell och Lukas Moodyson.
Men hetero och utan teddybjörnsöron.
Betydligt mer jordnära och utan besvärande poser.
Välformulerad och eftertänksam. Allvarlig och samtidigt laid-back.
På ytan mycket olik de förvirrade och omogna män som ofta spelar huvudrollen i hans böcker.

Kändisskapet i sig intresserar honom inte och han verkar snarast lite plågad över att ha uppnått nåt slags popstjärneliknande status i hemlandet. Att bli igenkänd på gatan och uppringd av journalister i sin egenskap av kändis tycker han inte känns särskilt bra.
- Det finns en gräns när man istället för att vara känd för något man gjort är känd för att man är känd.
Författarskapet går också ut på att vara den som iakttar och inte den som blir iakttagen, på det sättet tycker jag att det känns trist att vara i blickfånget. Jag har tyvärr blivit lite skygg, men samtidigt är jag självklart glad över att mina böcker läses av så många.

I Sverige är det storsäljaren "Naiv.Super" han förknippas med.
Genombrottet både hemma i Norge och utomlands. Utgivningen av Erlend Loes böcker här har blivit lite märklig kronologiskt sett.
Förra året kom hans norska debutroman "Blåst" från 1993 för första gången på svenska. Debuten här var istället hans andra roman "Naiv.Super".
1996 i Norge, två år senare i Sverige.
"Fakta om Finland" kom förra året i Norge och är nu högaktuell hos oss.
Romanen "L" från 1999 och hans barnböcker om Kurt får vi vänta ytterligare ett tag på, men förlaget AlfabetaAnamma lovar att de är på gång, till lycka för svenska fans.

I Norge är det inte bara vuxenböckerna och barnböckerna som gjort honom känd.
Förra året gjorde filmen "Detektor" med manus av Erlend stor publiksuccé. Tyvärr kommer den svenska publiken inte att få se den på bio eftersom humorn ansågs för "lokalt" norsk. Några lyckosamma besökare vid Göteborgs Filmfestival 2001 kan ha sett den, men de tillhör en ganska exklusiv skara svenskar.
Erlend beskriver filmen som en allvarlig men humoristisk historia som handlar om en försvunnen far som tar kontakt med sin son, som är psykiater, genom att börja gå i samtalsterapi hos honom.

Just blandningen mellan det seriösa och det lätt absurdistiskt humoristiska är ett kännetecken för hela Loes författarskap.
Frågan om han vill ses som en rolig eller seriös författare är en fråga han verkar närmast utled på.
Det har talats mycket om Loes "naiva" stil, ett uttryck som i viss mån irriterar honom och som han tror kritikerna och journalisterna hängt upp sig på just för att det var ett ord i titeln på genombrottsboken.
- Hade boken hetat något annat hade min stil säkert kallats något helt annat.
Delvis därför har han medvetet gjort sin fjärde (tredje i Sverige) roman "Fakta om Finland" svårare.
Den handlar om en man som skall skriva en turistbroschyr för att locka norrmännen till Finland. Ett problem som blir stort för denne man som är allmänt neurotisk och därtill har en stor skräck för vatten.

Rent formmässigt skiljer den sig också från hans tidigare böcker. Borta är de sparsmakade, korta meningarna, listorna, de små numrerade versliknande kapitlen och de återgivna mailen.
Texten är istället skriven i ett enda långt sjok utan mellanrum eller kapitelindelning. Meningarna är långa och bygger på huvudpersonens lite omständliga och fria associationer. Humorn är inte heller lika självklar.
- "Fakta om Finland" är tyngre och svartare i tonen. Samtidigt har jag skrivit den helt improviserat, precis som jag gjorde med min första bok "Blåst". "Naiv.Super" och "L" var väldigt planerade, så det var befriande att gå tillbaka till ett slags intuitivt skrivande och använda infallsmetoden. Det var som att befria sig från en tvångströja och känna att allt var fritt igen. Jag vill att berättandet skulle bli lite som hur huvudet fungerar. Tankar som kommer och går.

Många av dina böcker handlar om ett slags rädsla för vuxenhet eller kamp för att komma underfund med vad det är att vara vuxen. Är du själv vuxen?
Erlend tittar ut genom fönstret och funderar en lång stund och skrattar sen.
- Jag vet inte om jag är vuxen. Jag är vuxen på det sättet att jag tar ansvar. Jag är medveten om konsekvenserna av mitt handlande, av de beslut jag tar och de saker jag gör. På ett annat sätt är jag barnslig. Livet är väl på det stora hela en blandning mellan lek och allvar.
Du är själv ganska nybliven pappa. Är barn nåt som gör en mer vuxen?
- Många som har barn har inte automatiskt blivit vuxna för det, men visst krävs det en helt annan typ av struktur i tillvaron. Men det rör sig egentligen om materiella och fysiska saker, inte om mognad.
När blir man då vuxen?
- Den äldre generationen hade mycket tydligare gränser mellan ungdomar och vuxna, medan de gränserna är mycket mer flytande idag. Dessutom finns det ett ideal att man skall vara tonårig nästan hela livet ut. Det är svårare att veta vad det innebär att vara vuxen.

I Norge har debutromanen "Blåst", som handlar om en kvinna som mer eller mindre tar över en osjälvständig mans liv, blivit teaterpjäs.
Erlend har studerat film i Danmark, gjort kortfilmer och som sagt skrivit filmmanus och har sedan en tid tillbaka också ett jobb som spelfilmkonsulent för Norsk Filmfond och beslutar om vilka filmer som skall få produktionsstöd. Frågan känns given:
Har det hänt att du funderat på hur det skulle vara att göra film av dina egna böcker?
- Visst, jag fick nästan omgående efter att böckerna kom ut förslag från olika producenter, men jag har konsekvent tackat nej till allt. När man skriver en bok är allting fritt, men när det gäller en film som kostar 10-15 miljoner att göra ställs helt andra krav på struktur och berättarteknik. Jag är inte heller säker på att mina böcker är helt naturliga att filmatisera. Varför kan man inte låta en bok bara vara en bok?
"Blåst" fungerade som teater, vad är skillnaden att göra film av det?
- En teaterpjäs kan förändras från dag till dag eller påverkas av vem som sätter upp den. En dålig film är alltid en dålig film. Det går aldrig att komma ifrån. Dessutom når en teaterpjäs alltid mycket färre människor än en film.
Skadan blir mindre om det är en dålig produkt.

Men han berättar att diskussioner ändå pågår om ett samnordiskt filmprojekt som bygger på romanen "Blåst", så han är ändå inte helt negativt inställd till att omvandla böckerna till film. Om det sker på rätt sätt.

När du skrev "Naiv.Super" bodde du i Göteborg, du lever med en svensk kvinna, huvudpersonen Marianne i "Blåst" är inspirerad av en svensk tjej en kompis till dig träffade när han jobbade i Sverige. Hur är ditt förhållande till Sverige och svenskarna egentligen?
- Gott. Jag har positiva känslor för Sverige och svenskarna. Hemma läser vi Dagens Nyheter och ser på svensk TV och det svenska språket tilltalar mig också mycket.
Om man ser till skillnaderna mellan Norge och Sverige så kan man säga att Sverige på många sätt är ett mer formellt land, mer "tyskt". Det är mycket mer regler, kontroll och byråkrati. När jag bodde i Sverige var man tvungen att lämna urinprov för att kunna öppna ett telefonabonnemang och att öppna ett svenskt bankkonto var så svårt att jag till sist gav upp.

Du är norrman, har bott i Sverige, pluggat i Danmark och din nya bok heter "Fakta om Finland". Du tror inte att islänningarna känner sig förbigångna?
Erlend drar lite på munnen och berättar att han visserligen varit på Island, men att han inte tänkt på det hela ur ett nordiskt rättviseperspektiv. Det finns i alla fall inga planer på ett isländskt projekt just nu.

Svenskarna läser norsk litteratur som aldrig förr. Anne Holt, Karin Fossum, Linn Ullman och Erlend Loe. Är det något som hänt i den norska litteraturen eller är det bara vi svenskar som varit tröga och inte fått upp ögonen förrän nu?
- Både och tror jag. Just nu känns det som om det finns en god stämning och ett gott självförtroende inom den norska litteraturen. Mycket går på export till Sverige och det beror kanske på att man fått upp ögonen för att ny norsk litteratur är spännande och håller hög kvalitet. Kanske högre än den svenska unga litteraturen just nu.
Själv läser jag inte så mycket av nya författare, varken norska eller svenska.
Jag föredrar att läsa tidskrifter, magasin och tidningar. Inte så mycket för läsandet utan för att få idéer. Jag brukar köpa gamla National Geographic på loppmarknad, det är sånt jag gillar att läsa.

Erlend beger sig för att signera böcker i en bokhandel i centrala Göteborg. Det samlas snabbt en liten kö framför hans bord, men det är ingen direkt rusning. När jag lämnar fram mina signerade exemplar i kassan för att betala ser biträdet lite förvirrad ut, vänder sig till en kollega och frågar:
- Är han redan här, Erlend Loe? Hur ser han ut?
Superkändis hos grannarna i väst, nästan anonym här.

ERLEND TIPSAR (saker svenskar borde upptäcka med Norge)

Ragnar Hovland, författare som fick det norska Kritikerpriset 2002 för sin bok "Ei Vinterrese"
- Jag skulle gärna se att svenskarna upptäckte Hovland. Han är en elegant och varm författare i 50-årsåldern vars böcker ofta utspelas i norska Vestlandet.

Norsk film
Att inte pusha för den norska filmvärlden vore naturligtvis nästan ett tjänstefel när man jobbar hela dagarna med att läsa filmmanus.

Det norska språket
- Norrmännen tar till sig det mesta av det svenska utbudet inom musik, film, TV och böcker medan svenskarna nästan inte alls bryr sig om det norska utbudet. Norrmän förstår också svenska bättre än vad svenskar förstår norska. Det är konstigt. En större acceptans av det norska språket över huvud taget är önskvärt.

FAKTA OM LOE

Ålder: 33 år (född 1969 i Trondheim)
Bor: I hus i Oslo med svensk flickvän och sonen Max 2 år.
Aktuell med: Boken "Fakta om Finland"
Nästa projekt: Ingen bok på gång. Har tagit en paus från skrivandet medan han jobbar som filmkonsulent och kan heller inte skriva filmmanus eftersom han är den som beslutar vilka filmer som skall få filmstöd.
- Jag skriver ner idéer, läser mycket och tänker så det finns helt klart uppslag både till böcker och filmmanus inför framtiden. Författarjobbet är ensamt så det känns som ett skönt avbrott att ha arbetskamrater, säger Erlend
Bakgrund: Har läst litteratur- & filmvetenskap på universitetet, frilansat som journalist och reklam-man, jobbat på psyksjukhus och som lärarvikarie, skrivit manus till en balett, översatt judisk poesi, gjort kortfilmer, skrivit filmmanus och förmodligen även mycket annat.
Litteraturpriser: Bland annat Cappelenpriset 1997, norska bokhandlarnas pris för romanen "L" och kritkerpriset för "Kurt, quo vadis?" som bästa barn- och ungdomsbok 1998. Samt norska kulturdepartementets barnbokspris.
Övrigt: Bytte nyligen svenskt förlag från Bonniers till AlfabetaAnamma.

Böcker:
Tatt av kvinnen 1993 (roman)
Fisken 1994 (barnbok)
Maria og José 1994 (illustrerad vuxenbok)
Kurt blir grusom 1995 (barnbok)
Den store røde hunden 1996 (barnbok)
Naiv.Super 1996 (roman)
Kurt, quo vadis? 1998 (barnbok)
L 1999 (roman)
Fakta om Finland 2001 (roman)
På svenska:
Naiv.Super 1998
Blåst (Tatt av kvinnen) 2001
Fakta om Finland 2002