Hett band på kokheta Lyran. Kanske finns det en tanke bakom att Sveriges just nu bästa pophit-leverantörer får kalla handen och inte bokas för en större scen?
I could say I'm sorry - men det
är svårt att vara när man ser Christer
på scen. Foto: Harald Åberg
|
Det är ett stort misstag att placera ett stort band på en så liten scen. På det hela taget funkar Lyran väldigt dåligt för annat än de mest intima små spelningarna med små band med sparsmakad publik. Universal Poplab är Sveriges kanske hetaste och bästa synthpopband just nu och borde helt klart spela på en större scen.
Det Arvikafestivalens bandbokare inte kan rå för är vädret. Lyran funkar extremt kasst som scen när solen ligger på och gör den lilla dansbaneliknande rotundan till en veritabel bakugn. Jag ser flera personer gå in för att komma ut bara minuter senare gemomdränkta av svett. Å andra sidan är Lyran också den sämsta scenen för den som vill se bandet rent visuellt och inte hör till de lyckliga tjugo som får plats längst fram. Scenen är låg och i bästa fall ser man en glimt av nåns huvud om man hamnar längre bak i publiken. Själv hör jag till de som placerar mig i skuggan utanför och missar scenshowen, men å andra sidan inte svimmar av i hettan, utan kan njuta av musiken.
Universal Poplab är bra på skiva, och lika bra live. Det har jag konstaterat redan under tidigare live-lyssningar och det omdömet känner jag ingen anledning att omvärdera denna torsdag på Arvikafestivalen. Hitsen avverkas i en strid ström, men störs tyvärr då och då något av surt ljud och tekniska problem. Synd för helhetsintrycket, men både bandet och publiken verkar ta strulet med ro.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte lyckas med en så massiv samling sprudlande synthpop-hits. Det är ett mysterium för mig att Universal Poplab inte nått universiella framgångar än, för det som låter så sprudlande lätt och bubblande enkelt kräver låtsnickeri och textfinesser av högsta kvalitet. Ungefär som att blåsa den perfekta såpbubblan.
Christer & co verkar vilja ge järnet på sommarens enda festivalspelning och trots att förutsättningarna för en riktig toppkonsert tyvärr saknas på Lyran, är det inget fel på varken bandet eller låtarna - det är faktiskt lite avkopplande med något som känns genuint snällt och välkomnande i festivalens annars ganska attityd-tyngda line up.
Det trallvänliga, välsnickrade och lättlyssnade blir som en fluffig gräddbakelse bland alla hårdare anrättningar.
Min förälskelse i Universal Poplab gör att jag gärna skulle höra dem dra igenom samtliga låtar under en konsert - men så lyckligt lottad är man förstås inte. Låtkavalkaden innehåller hits från alla bandets tre plattor. Favoriten "Dice roller" från ettan, via "I could say I'm sorry", "Fire" och "Heart apart" från andra, till ett urval av färskt från nysläppta albumet "Seeds", som första singeln - "On the run", "Don't believe the hype", "The way the things work" och "Summer struck".
En konsert som kanske inte är bandets bästa, men funkar bra som ett löfte inför många framtida spelningar.
