Kan det verkligen gå att vara riktigt jävla hård på franska? Kärlekens ljuvt sensuella tungomål känns ju inte som rätt språk för EBM av hårdaste slag.
Men mina fördomar har åkt på tokspö förr - och gör det igen. Festivalens hårdaste, i lika hård konkurrens, är utan tvekan fransmännen i Tamtrum.
Det skadar inte med några
tatueringar om man vill se riktigt hård ut.
Foto: Harald Åberg
|
Det här är min första bekantskap med Tamtrum, och Tamtrums första bekantskap med Sverige, så nåt ska vara den första gången för allt.
Jag kan inte annat än säga att jag blir totalt golvad. Nästan bokstavligen faktiskt. I Lyrans trånga lilla konsertgrotta, svettvarm efter dagens solgass och badande i effektfull scenrök, kommer den stenhårda musiken som en fet käftsmäll, en tegelsten rakt i bröstkorgen. Och jag vacklar. Och beslutar mig för att franskt kan vara hur hårt som helst. Hårdare än Jean Michel Jarre helt uppenbart.
Sångaren Benoit XVI och medmusikanten Sylvicious har tydligen en bakgrund inom black metal och spelade i flera band i genren innan de, som det heter i sagorna och de skriver på sin MySpace-sida:
decided once upon a day in the year 2003 to
explore the vast world of computer-generated music an exciting new means for them to express their inner rage.
Och de var från och med denna dag dedikerade till den musikstil som kallas dark electro eller hellectro.
På scen är också den tredje medlemmen Fixhead med. Vem som är vem av herrarna Sylvicous och Fixhead är lite oklart för mig. Men minst en av dem är tydligt skogstokig och trillar ner i fotodiket och visar mumindalen under konserten. That's rock'n'roll attitude people. Jag vet inte om detta är en planerad del av den spektakulära live-show de tydligen är kända för, men Lyrans något begränsade utrymme kanske har skalat bort de allt för yviga sceniska uttrycken och lite hederlig gammal raggar-mooning är det som bjuds för Arvikas lantliga publik? För de omtalade eldslukarna och strip showen ser jag inget av. Jag ser inte så mycket annat heller för all del - det är ju scenen Lyran vi pratar om. Festivalens sämsta. Konstigt nog spelar nästan alla band jag vill se här, och förblir nästan osedda, då scenen är så låg att bara de som står längst fram har chansen att se vad som händer där. Men musiken hör jag. Och känner, ända in ryggmärgen. Pumpande, aggressiv och taktfast.
Det får vara hur det vill med Tamtrums scenshow, men hårt som fan är det i alla fall. Låttitlar som "Abort the pope" (som bland annat norska kollegorna Combichrist gjort en remix på), "Pervert Inc" och "In blood we trust"
visar exakt hur argt det här är. Ilska är ett universellt språk, om den uttrycks på svenska, engelska, tyska, eller som här - franska.
