Johan van Roy ger belgarna en av få anledningar att vara stolta nu för tiden. Den andra är att man då åtminstone inte är österrikare. Om man ska lämna den politiskt inkorrekta humorn åt sitt öde och istället ägna sig åt att recensera Suicide Commandos konsert på Arvikafestivalen så kan man säga att politisk korrekthet kanske inte är ett av van Roys ledord.
Stilstudie av van Roy-posing, 1A. Foto: Harald Åberg
Man kan ju tänka sig att om man spelar på Arvikafestivalen samtidigt som landets haussade favoritband nummer ett spelar på Vintergatan så får man stå där och dumglo i ett folktomt Apollo-tält. Men lyckligtvis har Kent och Suidice Commando nästan helt skilda fans. Några få olyckliga satar, som jag, fick prioritera hårt och försöka med mission impossible - att se båda.
Det jag kunde konstatera med viss fnissighet var att den klassiska "slå sig själv i bröstkorgen"-posen är en av få saker som Jocke Berg och Johan van Roy delar. Annars är det nog inte så mycket, varken musikaliskt eller på andra områden.
Suicide Commando är
ett av mina absoluta favoritband, och jag har sällan varit så uppspelt över en konsert som när jag såg dem på SAMA för fyra år sen (och aldrig haft så ont i trumhinnorna efter nån konsert ska tilläggas), men den exalterade stämningen vägrar infinna sig den här gången. Det är bra, men inte så bra som jag hoppats.
van Roys posing bygger mycket på att han sätter upp foten på en högtalare och skriker argt i micken och sen springer lite av och an på scenen. Visserligen har man en trummis och en synthkille att fästa ögonen på samt en storbildsskärm som pumpar ut bilder i svartvitt och rader ur låttexterna, men det känns ändå inte särskilt engagerande.
Det som däremot är engagerande är musiken, som i vanlig ordning sitter som en smäck, en knytnäve i solar plexus. Efter en massiv inledning med "Bind, Torture, Kill" följer bland andra favoriterna "Fuck you bitch", "One nation under God", "Love breeds suicide", "Dein Herz Meine Gier", "Better off dead" och "Hellraiser".
Men jag ska skam att säga erkänna att jag då och då lite längtansfullt sneglade åt Vintergatan till och undrade vilken av mina Kent-favoriter som just då spelades. Inte den bästa känslan att ha under en SC-konsert. Tyvärr blev inte den här konserten den höjdpunkt på min festivalhelg som jag tippat.
Innehållsförteckning: Micksving över huvudet
Headbanging utan hår
Tuffa texter
Otufft grimaserande
Massor av attityd
