Tyska synthtrion Rotersand låter musiken tala för sig själv och poserar betydligt mindre än de flesta av sina genrekollegor på festivalen.
En solbränd Udo nånstans i rökdimman. Foto: Harald Åberg
Kanske var det den sena timmen, men mina anteckningar från Rotersands konsert är begränsade till en svårläslig mening som borde kunna uttydas som "fett bra!" (om jag nu skulle svänga mig med såna uttryck). Och jag minns tydligt att jag tänkte att det var en av festivalens höjdpunkter rent musikaliskt.
Kanske var det därför blocket helt glömdes bort.
Och så minns jag att sångaren, på sedvanligt tyskt manér, fick nåt slags naturromantiskt utfall om de värmländska sjöarna och skogarna. Och pratade om sin solbränna som han fått av några dagars svensk semester.
Som sagt, Rotersand verkar påfallande obrydda om imageskapande poser och tufft mellansnack.
Men annars var mitt huvudsakliga intryck att det mer kändes som en intim och exklusiv klubbspelning än som ännu en punkt i festivalprogrammet. Lyran-scenen kändes för första gången helt rätt matchad med bandet som spelade på den.
Bandet är alltså, som så många bra akter inom industrisynthen, hemmahörande i Tyskland. Trots att bandet inte funnits mer än fem år och har släppt fyra album så har medlemmarna alla en gedigen bakgrund inom andra musikaliska projekt. Grundaren Udo Hüppe var tidigare med i bandet The Fair Sex.
Om man ska definera Rotersands musikaliska inriktning så är det nånting i stil med EBM med tydliga influenser av futurepop och dansvänlig techno. Den musikaliska ramen spänner över allt från tunga "Exterminate Annihiliate Destroy" till den drömska "I Cry" och den futurepoppiga debuten "Merging oceans".
