En intressant mix mellan hårt och soft. Moto boy - kanske den nya tidens man? Foto: Harald Åberg

Moto Boy är namnet på Oskar Humlebos gitarrpoppiga enmansprojekt som hypats i media den senaste tiden.
Som alltid känner jag mig vagt anti mot allt som media älskar, men jag tycker ändå så där på festivalens första dag att jag kan kosta på mig att kolla in vad snacket gäller.

Motvilligt fängslas jag av den blonderade ynglingen som ser ut som en blandning av David Bowie och en emo-gothare som lånat mammas röda läppstift dagen till ära. Rockposerna, med skinnjacka och tuff elgitarr, lovar en sak - men när Moto Boy ler sitt pojkleende och sen tar ton så är det en spröd gossröst som sjunger om "young love burning a hole in my heart".

Jag får vibbar av tidiga Weeping Willows, men utan den där pompösa inramningen och Magnus Carlsons plågade vibrato. Det här är fjäderlätt och korgosse-ljuvt, med texter om hjärta och smärta.

Till och med hans "det är naket som gäller"-kommentaren med påföljande verbala stripp-flirt med en flicka längst fram i publiken får ett bubbelgumssött skimmer i eftermiddagssolen. Och det känns förstås helt rätt att han presenterar nästa låt som "perfekt att hångla till" och genast blir hörsammad av ett tonårspar på första raden.

Jag tippar att Moto Boy till och med kan bli intressant när han blir vuxen - och hans publik också blir det.

Efterklang

21.15, Torsdag 3:e Juli, Andromeda

Danska kultbandet "Efterklang" skapade en förtrollad stämning på Andromedascenen. Foto: Harald Åberg

Efterklang var en av de där anledningarna till varför jag älskar att gå på Arvikafestivalen. Du går omkring med magen full av tvivelaktig bukfylla och undrar hur långt det är kvar till nästa band du tänkt se, så sätter du dig på en av bänkarna vid Andromeda och upptäcker världens grej.

Under ledning av sångaren Casper Clausen river Efterklang av låt efter låt med fantastiskt udda postrock. Stillsamma ljudkompositioner med rullande rytmer och sorgset blås. Sången är i stämmor och emellanåt blir drivet nästan maniskt.

Jag är i vanliga fall inte någon stor konnessör av den här sortens musik så det är svårt för mig att ge några referenser. Men jag rekommenderar verkligen att höra Efterklang. De har en MySpace-sida, så det är inte så svårt. Men för den totala upplevelsen behöver du se dem också. Vilket för oss svenskar nästa gång blir den 2 augusti på Storåsfestivalen.

Kate Nash - tonårsflickornas val på Arvika 2008. Foto: Harald Åberg

Jag har noll koll. Jag erkänner.
Kate Nash - vem då?
Jag kan ha läst hennes namn. Jag kan ha sett henne på nån musikkanal.
Men det ringer inga klockor när jag hör hennes namn. Jag måste ändå kika in i Apollo-tältet när jag ser folksamlingen.

Det här rödhåriga energiknippet på 20-nånting från London är tydligen britternas senaste succé. En framgångssaga där Kates MySpace-sida ledde till hype och skivkontrakt. De 60-talsdoftande och tralliga pianolåtarna med vardagsrealistiska texter punksjungs med hes och personlig röst, och i farten strax över 180.

Och visst känner jag igen "Foundations", även om jag inte riktigt är med på noterna på samma sätt som den stora publiken, där påfallande många tonårstjejer sjunger med i låtarna med livlig mimik och uttrycksfulla rörelser.

Trots en punkig energi och smittande entusiasm så försvinner Kate lite bakom det stora pianot mitt på scenen, och jag vet inte riktigt om jag är så förtjust i det flåsiga, brötiga tjoandet i "Model behaviour".

Men vem är jag att dissa en tjej som är bra mycket mer girl power än Avril Lavigne?

Avspänt och avkopplande - A Mouintain of ones musik är bra, men svår att få grepp om. Foto: Harald Åberg

A Mountain of One är precis den sortens lågmäld progressive som kan driva dig till vansinne. Lite smart, lite avslappnat, lite Pink Floyd och lite Mike Oldfield.

Det är bra musik att somna till, eller bara koppla av. Men inte musik du vill höra klockan kvart i tolv på en festival. Kanske är jag orättvis, för bitvis gillar jag A Mountain of One, särskilt bitarna som låter som Floyd, men samtidigt är det bara så svårt att få en bestående känsla av hur de var.

För att parafrasera Satie så är A Mountain of One's musik som tapeterna i ett rum. Du märker knappt att den är där förrän bandet slutar spela.

Red Cell stod som ett klart "must see" på listan över band på Arvika 2008, men på grund av ouppmärksamhet på schema-ändringarna på scenen Lyran fick jag först för mig att jag missat bandet och sen en glad överraskning när jag såg att de spelade senare. För att bli besviken igen när jag insåg att "senare" hade passerat med en halvtimme. Men en kortare glimt av det svenska synthbandet hanns med.

Trots att de bekänner sig till den hårdare skolan av synth - industri, så är det ibland nästan lite mer åt det synthpoppiga hållet. Även om gruppens "one hit wonder" (med sångaren Jimmy Jönssons egna ord) - "No soul control" från den sprillans nya plattan "Lead or follow" är en riktigt mäktig låt så känns det som om bandet inte riktigt tar sig själva på allvar och inte vet om man vill vara stygga eller snälla, tralliga eller tunga.

Inget fel med att ha många strängar på sin Lyra (för att anamma den lite flåshurtiga humorn i mellansnacket), men kanske vore det lättare att fatta tycke för bandet om de inte spretade riktigt lika mycket och kändes lika proffsiga i sin scen-framtoning som de låter på platta. Jimmy Jönsson har en riktigt bra röst, och låtarna håller hög klass i genren. Min personliga tralligt stygga favorit är "Silent Noise". Den vill jag gärna höra live och i då vill jag att Red Cell sceniska framställning matchar musiken. Inte sött - styggt.

Mia: 08.07.03

Om det hade varit en liten plastgitarr hade det kunnat vara jag.. Foto: Harald Åberg

All Ends började som ett sidoprojekt för Björn Gelotte och Jesper Strömblad från In Flames, och även om de bägge rockstjärnorna lämnat skutan kan man lätt gissa vilken musikalisk inriktning som är att vänta.
Det All Ends gör för att stå ut en smula är att man har inte bara en skönsjungande sångerska utan två, och det är här det blir fel.

Vad jag inte för mitt liv kan förstå är varför vi tretton år efter "Paranoid & Sunburnt" fortfarande måste dras med den här sortens kvinnlig sång i hårdrocken. Skin är och förblir den coolaste sångerskan och om nästa hårdrocksband som tänker frontas av en tjej tänker lite mer Aretha Franklin och lite mindre Tarja Turunen så är jag jävligt tacksam.

Musikalisk är All Ends inte jättespännande, någonstans i gränslandet mellan fuzzrock och göteborgsdöds utan några starka catches och med tämligen ospännande vokala partier. Det här tänder verkligen inte mig vilket är synd, för upplägget hade verkligen kunnat bli roligare med lite ansträngning, eller lite Girschool och Runaways-covers åtminstonde.

Ska du spela gitarr, keyboard eller sjunga? Foto: Harald Åberg

Jag skulle vilja gilla Maps. Britten James Chapman och hans liveband verkar som de trevliga grabbarna i klassen. Det är ingen posing, om posingen inte är just bristen på posing - jeans och cardigan, fotbollströja och gympadojor.
Brittiskt svårmodig indie och drömsk elektropop uppblandat med stämsång och då och då brötigt gitarrmangel.
Det mesta drunknar dock i Looptroops tunga gung från Vintergatan. Och det hela blir till anonym hissmusik som inte riktigt lyckas rycka med ens den ganska glesa, men dedikerade publikskaran framför Andromedas scen. Eller så är det bara tajmingen och platsen som är dålig?
Kanske skulle Maps ha spelat på torsdagen då denna scen var för lugnare lyssning och sittande publik? Så här på festivalens sista dag behövs ett högre tonläge för att nå den redan mätta publiken. Kanske skulle Maps ha gjort sig bättre på Lyrans mindre och intima scen?