Jag ha alltid värjt mig emot när Kents influenser och likheter med Depeche Mode kommer på tal, trots att båda banden hör till mina favoriter. Men den här kvällen på Arvika både hör och ser jag likheterna för första gången.
Camela Leierth sjunger med i "Generation ex" .
Foto: Harald Åberg
Det är inte bara att blåjeansen bytts mot svarta i skinn och att Jockes gester är om inte direkt snodda från Dave Gahan, så i alla fall kopierade med nåt som ser ut som karbonpapper. Det är också nåt med tonen och blandningen av gammalt och nytt, att gå från ett sound till ett helt annat - och ändå kunna visa att allt håller hög klass. Men i Kents fall är det från gitarrmangel till synthslingor, inte som DM:s omvända resa.
Kent inleder med ett gäng låtar från första plattan "Stenbrott", "Blåjeans" och "Ingen kommer att tro dig" för att raskt förflytta sig "Tillbaka till samtiden", med "Berlin", "Ingenting" och "Vy från ett luftslott". Sen blir det en blandning av hitsinglar och gömda pärlor från plattorna där emellan.
På storbildsskärmen i bakgrunden avlöses psykedeliska mönster av nåt som verkar vara strategiskt placerade småkameror från skumma vinklar (t ex från Jockes mikronfon).
Under sista låten "Mannen i den vita hatten" brinner en gigantisk sol bakom bandet för att mot slutet av låten gå ner bakom scen. Sen avfyras konfettikanonerna. Påkostat, javisst. Mäktigt, javisst.
Det är taskigt att dissa nåt för att det är för bra, men det känns lite som om Kent lever på myten om sig själva. Att göra soundtracket till svensk folkhemsångest är kanske inte alltid det mest tacksamma jobbet. The higher you climb the deeper you fall. Och det är som att i varje hyllningskör som intygar att Kent aldrig varit så smarta, tighta, nyskapande och snygga - så finns det ett litet, litet förväntansfullt viskat "men hur länge till?". Jag känner samma sak. De är overkligt bra. LSD någon?
Innehållsförteckning: Gitarrguden Sami Mastodontpublik
DM-vibbar
Allsång
Nya "Håll ditt huvud högt"
