Plötsligt förstår jag allting - till exempel varför currygotherna ser ut som de gör. Amerikanska Crüxshadows måste vara för en genomsnittlig currygoth vad skodesignern Manolo Blahnik är för Carrie i "Sex and the City".
Currygothernas anfader - Rouge i Crüxshadows har säkert en genomsnittlig hår-dag. Foto: Harald Åberg
|
Det är förmodligen en brist i min allmänbildning, men gothrockarna Crüxshadows har mest varit ett svårstavat bandnamn i periferin av mitt musikaliska referensbibliotek.
Nu har de åtminstone fått ett eget litet kapitel. Framför allt på grund av sin karismatiska sångare Rouge, sin stylish och genomarbetade scenshow med bland annat två elfiolspelare och två dansare/körsångerskor och icke att förglömma sin tilltalande folkmusikinfluerade gothrock.
Bandet firar 15 år i år, och har nyligen som första utländska gothband turnerat i Kina.
Det märks att de varit med i matchen ett tag och är vana att leverera, för allt är extremt välregisserat och underhållande. Publikflirtandet och det visuella utspelet gör att det aldrig hinner bli tråkigt, trots att låtarna för den oinsatte novisen påminner en hel del om varandra. Ja jag vet, det är dödsstraff på att säga så när man inte har koll, det är i nivå med att säga att alla kineser ser likadana ut. Förlåt. Men i mina öron fastnar bara "Winter born" som en riktig vass utstickare.
Både Rouges frekventa närkontakt med publiken, när han står uppflugen på avsatsen framför säkerhetsräcket som en gud med sina tillbedjare nedanför (...och vilka försigkomna fans, de greppar verkligen allt de når), och danserskornas synkroniserade övningar lyfter framträdandet enormt.
Visuellt är det förstås en orgie i allt en currygoth kan önska modemässigt - mångfärgade dreads, muppskinnsstövlar och porriga lackkorsetter. De nästan klonade körtjejerna Jessica och Sarah, med identiska vitblonda dreads och matchande bordellröda lackset, gör sitt bästa för att vara blickfång för de som kan slita ögonen från den allestädes närvarande och posande frontmannen. Jag har inte varit så förälskad sen jag såg Laibachs trumflickor.
Även den kvinnliga gitarristen och de två fiolspelarna får sina chanser att posa för publiken. Linda Lampenius var uppenbarligen inte först med idén vixen with violin.
Att det här är så nära guddomar man kan komma i genren förstår man på den exalterade publiken som är så när screaming teens man kan komma. Jag ser en currygoth-flicka på första raden svimma och bli lyft över staketet och en annan gråta av lycka. "Guuud, jag kan inte förstå att det är han" upprepar hon extatiskt mellan snyftningarna för sina något mer behärskade kompisar.
Jag varken svimmar eller snyftar, men ska absolut göra plats för boken "Crüxshadows diskografi" i MP3-biblioteket, så kanske jag kan vara mer upphetsad av låtarna än av framförandet nästa gång. Eller i alla fall LIKA upphetsad över båda sakerna.
