Avatar kommer från Göteborg, något som onekligen förpliktigar när man spelar dödsmetall. Det gäller att vara melodisk och svängig. Blanda trash med döds och ha trallvänliga refränger. Att ligga i In Flames kölvatten kostar på.
Allt man ser är vibrerande
hårmanar.
Foto: Harald Åberg
|
Att komma från Göteborg är också ett genuint problem. Få dialekter tenderar till att låta så barnprogramsmysiga som Gôttebosschka. För att uttrycka det enkelt: Det spelar ingen roll om du sjunger som Tompa om du sen mellansnackar som Ralf.
Musiken är den vanliga kompetenta melodidödsen som vi förknippar med göteborgsskolan, det är helt okej men nte allt för spännande. Om du inte hör At the Gates så hör du In Flames eller The Haunted, och där i finner du Avatars svaghet. De må vara de logiska arvtagarna till denna etablerade musikgenre, men det är lite för gôtt och lite för tryggt.
Bandets styrka, däremot, är deras oerhörda energi på scen. Förutom trummisen, vars rörelseförmåga är naturligt hämmad, står ingen av avatarerna still. Det skuttas runt och posas vilt, vilket gör att det aldrig blir särskilt långtråkigt att titta på. Sångaren Johannes Eckerström äger verkligen Lyrans scen.
Till och med de tre medelålders volontärerna i Svenska Kyrkan-t-shirt tycks ryckas med och gungar lite i takt. På det hela taget lyckas Avatar tända till publiken trots den otacksamma speltiden och trots den totala förvirring som råder i speschemat. När jag ställer mig i fotodiket och väntar på bandet tror jag att det är Arvika-bandet Enforcers som jag ska få se ända till Avatar kommer på och presenterar sig.
