Det är ofta man ser bra publik på Sweden Rock Festival men frågan är om inte Saxon får fram den bästa.
Jag vet inte vad det är men jag blir nästan tårögd när Saxon lirar som om året vore 1981 och 10.000 fans sjunger med genom hela "Wheels of Steel".

Biff Byford må ha blivit gråsprängd, men han håller måttet fortfarande. Foto: MP

Biff Byford står naturligtvis vid micken och har precis den pondus han hade senast Saxon spelade på Sweden Rock Festival. Det är något med honom och bandet som gör publiken oerhört entusiastisk. Det märks snabbt under konserten och fler och fler människor strömmar till för att se och höra vad som händer.

Själv kommer jag ihåg hur jag samlade på Saxon när alla andra hade Judas Priest och Iron Maiden som idoler. Saxon var alltid en bit bakom de riktigt stora banden. När jag förstår hur otroligt många hårdrockare det är som vrålar med i "Strong Arm of the Law" får jag gåshud, sträcker lite på ryggen och känner mig stolt på ett nostalgiskt sätt.

Saxon njuter verkligen av varje sekund på scenen, det är helt uppenbart att de förstår hur mycket publiken gillar det. De spelar så tajt man förväntar sig av en grupp som hållt på så länge och Biff Byford sjunger otroligt bra. Frontmannen är en av de sångare som hållit nivån bäst under åren.
När extranumren kommer sparas det inte på krutet. "Denim and Leather" följs till publikens förtjusning av "Wheels of Steel".
Det här är grymt bra och man önskar mer när bandet ser ut att vara färdiga.
Då kommer bandet tillbaka och säger att de förhandlat till sig ytterliggare två minuter och spelar prompt det långa eposet "Crusader". Mys.