Doom metal. Hur stor är den genren egentligen?
Oavsett hur bra Candlemass är blir jag alltid lika
förvånad hur mycket folk de drar.
Leif Edling, Messiah Marcolin och övriga bandet har
inga problem att spela på största scenen Festival
Stage.
Mister metalmunk Messiah tar i för
alt vad tagelskjortan håller. Foto: MP
|
Candlemass drar igång med låten "Black
Dwarf" från sin helt nya självbetitlade
skiva. Trots att det är första nya materialet
på evigheter funkar det.
Det funkar till och med jävligt bra. Som andra låt
hoppas det tillbaka i tiden till "Mirror Mirror"
och efter det är det bara att spela på.
Bandet har en enkel scen i svart (vad annars) och vita
upplysta kors i "Master of Puppets"-stil.
Messiah är som vanligt klädd i munkkåpa
och kör sin berömda doom dance flitigt. Det är
mäktigt, hårt och mycket underläpp. Låtar
som "Under the Oak" har så tunga
riff att det bara inte kan bli fel.
Vi får höra fler nya låtar och allt låter
bra.
"Copernicus" är faktiskt en av konsertens
höjdpunkter. Allra bäst är "Solitude"
i andra halvan av konserten. Tyngre, mörkare och sorgsnare
blir inte hårdrock, Messiah är skoningslös
när han sjunger ut för allt vad seglen håller.
Gåshud.
Vad som däremot inte passar Candlemass är det
ständiga påhejandet av publiken. Messiah vill
konstant att folk ska klappa händerna och sjunga. Inte
bara tar det ned den mörka stämningen, det känns
under bandets värdighet. De behöver inte hålla
på med sånt här, publiken kommer igång
i alla fall!
