Det är femte gången den lille tysken med mortorsågsrösten står på en scen under Sweden Rock Festival. Udo Dirkschneider har varit på besök fyra gånger tidigare med sitt eget band U.D.O.
Varje gång har det varit bra konserter och ungefär halva setlistan har gått åt till Accepts låtar.
Ska sanningen fram så är det väl så att de flesta som sett en U.D.O-spelning stått och väntat på Acceptlåtarna.

Visst, de ser ut som ett pensionerat dansband, men Accept är fortfarande starka pretendenter till hårdrockstronen. Foto: MP

I år är nostalgifaktorn i topp och det är 100% Accept som gäller och de yngsta låtar som framfördes kom redan 1986(!).

Det första som slog mig var vad otroligt tighta bandet lyckades vara.
Åren som gått har inte tagit ner spelförmågan för fem öre vad det verkar. I inledande "Starlight" kommer de båda gitarristerna fram på scen och man hör inte om det är en eller två som spelar. Fantastiskt.
Och så håller det på.
Gamla barndomklassiker radas upp och framförs fläckfritt. Vad sägs om: "Head over Heels", "Metal Heart", "I'm a Rebel", "Princess of the Dawn", "Fast as a Shark", "Restless And Wild", "Son of a bitch", "T.V War" och givetvis "Balls To the Wall".

Många av låtarna blir avsevärt längre på grund av publikens allsång som ständigt uppmuntras av en hänförd Udo. Visst var det onödigt med bas-solo och gitarrsolon men på det stora hela var det svårt att inte bli på gott humör av denna genuina konsert. Mitt metallhjärta klappar fortfarande för Accept som en gång var mina absoluta favoritgrupper.
"We can do this forever" sa Udo under "Balls to the Wall" som tack vare allsången var den längsta version jag hört av den låten. Jag tror honom.