Att gå på en hardcorespelning
med ett band man aldrig hört kan vara vanskligt. I
alla fall om man inte är någon direct hardcorefan.
Själv har jag alltid tyck att den mesta hardcore saknar
den sorts tyngd jag vill ha i musik. Örebrobandet Path
of No Return råder dock bot på det missförhållandet,
med besked.
Adam Hector kan inte stå still.
Foto: Harald Åberg
|
Det är inte helt fullpackat i Lyran när jag tränger
mig in, men tillräckligt med folk för att det
ska bli hög stämning och en liten moshpit och
längst framme vid kravallstaketet är det full
fart.
Fast hur vild publiken än är så kan de
inte mäta sig med bandet. Path of No Returns spelning
måste vara den enda jag någonsin sett där
säkerhetsvakterna får hindra sångaren från
klättra över kravallstängslet. Adam Hector
ger järnet något så in i bängen och
hoppar än hit än dit. Basisten Adam Holmkvist
och gitarristen Daniel Cederborg poserar i blytunga metalposer
och ser så jävla rockstar ut att det nästan
är svårt att ta på allvar. Samtidigt så
känns det som att det faktiskt är på benhårt
in i helvetes brutalallvar. Path of No Return är arga
som fan och har så mycket energi i sig att de inte
kan stå still.
Stackars Martin Jacobsson bakom trummorna kompenserar sitt
stillasittande med ett ursinnessmattrande som känns
ända in i märgen.
Path of No Return säger att deras mission är
att blanda aggressiviteterna från metal och hardcore
för att blåsa liv i den, i deras ögon, stagnanta
svenska hardcorescenen. Målet är intensiteten
från de tidiga hardcorebanden och tyngden från
metal. Jag måste säga att de lyckas utmärkt.
Tunga och kantiga riff sprutas fram i vansinnestempo och
Adam Hectors röst nafsar självaste Tompa Lindberg
i bakhasorna.
Efter att lätt manglad kravla mig ut ur fotodiket
står jag längst bak i lokalen och låter
ursinnesvågorna skölja över mig. Path of
No Return känns som ett band att hålla ögonen
på, dels för deras musikaliska kvaliteter men
också för att de ger tokjärnet på
scen.
