I avdelningen Ögonblick kan du hitta små korta intryck
från festivalen.
New Order
00:00, Torsdag den 14:e Juli, Vintergatan
En kort sekund undrar jag om jag har kommit
fel.
Är det månne Status Que som står på
scenen?
New Order är ett gäng småknubbiga mysfarbröder
som river av en radda gubbrock-låtar med spexiga gitarr-riff
och hopp-och-skutt-dans som ackompanjemang.
Det är verkligen inte särskilt roligt att titta
på. Det känns mest som om man kommit in på
nån sylta som sätt bättre dagar och snubblat
över ett rutinerat cover-band. Nej, nu var jag elak.
Det låter alldeles utmärkt och varje låt
levereras klockrent.
Basisterna posar alltid snyggast, enligt en helt oventskaplig Bulldozer-analys. Foto: Harald Åberg
Jag skall säga det med en gång. New Order har aldrig varit mina husgudar.
Precis som alla andra som gillade synthpop på det
glada 80-talet hade jag genialiska "Blue Monday"
och kultiga "Bizarre Love Triangle"
på repeat på stereon, och nånstans i vinylsamlingen
har jag ett inte allt för sönderspelad ex av "Brotherhood"
från 1986. Utöver det är New Order-kulten
ingen av mina religioner.
Tidigare i år släppte bandet plattan "Waiting
for the Sirens' Call" som jag lyssnade på
utan större förväntningar, då jag tappade
hoppet om bandet nånstans i mitten på 80-talet.
Men jag tyckte, till min egen förvåning, att
vissa delar av den var riktigt bra och speciellt fastnade
för "Guilt is a useless emotion".
Den hör jag inte denna kväll, men däremot
"Krafty" och plattans titelspår "Waiting
for the Sirens' call".
Den här kvällen tycks istället vikt för
nostalgikerna, som jublar och sjunger med till "Regret",
"Chrystal" och "True
Faith" och från Joy Division-tiden
får vi bland annat höra "Transmission"
och "She's Lost Control". Ytterligare
en vink till bandets tidiga period under namnet Joy Division
får vi när sångaren Bernard Summer
talar om att det just denna dag är Ian Curtis
födelsedag och önskar honom "a happy birthday".
Publiken jublar.
Joy Division-sångarens självmord 1980 låg länge som en skugga över gruppen, som först splittrades, men snabbt ombildades till New Order och fortsatte med Bernard Summers på sång.
Men det är historia nu, och det är så jag ser på New Orders konsert också.
Ett stycke historia. Det är kul att ha fått sett dessa synthpopens giganter, men mer är det inte för min del.
Jag är redan på väg ut från festivalområdet när jag hör "Blue Monday", men det gör inte så mycket. Jag har hört den förut, och New Order denna kväll är nåt man lika gärna kunde ha lyssnat på hemma på skiva.
