Laleh är namnet på allas läppar just nu, förortstjejen som kombinerar reagge med Cornelis och gör fräcka små visor om att kungen och drottningen kanske kan släppa till ett rum på slottet för hon har ingenstans att bo.
"Hej publiken, jag är så glad att ni är här!"
Foto: Harald Åberg
|
Och det märks, Andromeda är smockfullt och folk
står långt utanför i hopp om att få
en skymt av henne och höra hennes konsert. Lalehs
första reaktion är faktiskt "Oj vad många
ni är. Jag trodde det var en liten scen vi skulle spela
på."
Det är visserligen charmigt, men samtidigt blir hennes
lite virriga och överväldigade beteende en sorts
koketteri som känns påfrestande.
Det påminner en om den där klasskamraten som
alltid skulle vara speciell och alltid skrev egna visor
om "viktiga saker som kärlek". Med skillnaden
att Laleh kan skriva jävligt bra låtar och att
hon har en fantastisk röst.
Det är lite roligt att setlisten inte verkar vara fast, utan de första låtarna frågar Laleh publiken vilken sång de vill höra och sen spelar hon vad som fick mest bifall. Det ger ett intryck av lekfull spontanitet som piggar upp och stämningen vid Andromeda blir snabbt på topp, rengtunga skyar till trots.
Jag är övertygad om att Laleh är trött
intill döden med att bli jämförd med Mäster
Vreesvijk men i låtar som andra nummret "Storebror"
känns det som om den store holländaren har gått
igen i en liten tjejs kropp. Lalehs röst har samma
klagande uttrycksfullhet som får det att rysa i kroppen
och samma känsla för att skapa texter som går
rätt in i kroppen.
Det känns onödigt, och dessutom senkommet, att spå en lysande framtid för Laleh. Den är redan här, det vittnar publiktillströmmningen om. Men jag hoppas hon blir lite mer konkret i sin framtoning.
