Det ser ut som en galen uppfinnare har tagit
över scenen på Lyrapaviljongen. En märklig
anläggning med ett flertal vevgramofontrattar stickande
ur sig står i centrum omgärdad av baskaggar,
vintagestärkare, tvättbräden och en kontrabas.
Deltahead har landat.
Våldsamt energiskt bluesjam i Edisons garage. Foto: Harald Åberg
|
Redan förra året skulle duon ha spelat på Arvikafestivalen, men av någon anledning blev spelningen inställd. Eller så blev den bara flyttad så jag missade den, jag kan för mitt liv inte minnas. Besviken var jag då, för det lät i programmet som om det skulle vara något som fick min miffometer att gå upp i topp.
Besviken är jag inte nu, efter att ha fått se
Deltahead live. Konceptet är så underbart
miffo och genomförandet är så fantastiskt
bra.
Deltahead bevisar, med lätthet, att man kan spela hur tungt och röjigt som helst, trots att man är två man, sitter ner och har en kontrabas i settningen. Energin som de bägge kostymklädda gentlemännen förmedlar är helt otrolig.
Konserten börjar med att basisten kommer in, vitsminkad
i ansiktet och klädd i kostym och hög hatt och
skakar hand med alla som står längst fram i publiken.
Jag som står i fotodiket får också en
hälsning. "Kul att du kunde komma."
Klart att man känner sig särbehandlad och önskad
som publik i ett sånt läge, inga surmulna artister
det här inte. Sen klättar Deltahead upp på
scen, sätter sig på sina stolar bakom var sin
baskagge och röjer igång. Det är inte en
lugn stund under det åtta låtar långa
settet, och den som kan stå still till sån här
musik är inte hopskruvad på rätt sätt.
Deltaheads musik trotsar de flesta försök att
beskriva den, det är i grund och botten blues. Men
det är blues som om BB King hetat Kerry i förnamn,
varit fly förbannat och gått på speed.
En stor del av konserten går åt till att förtvivlat
hitta ett namn på en kategori som passar, "Electric
Body Blues", "1800-tals-thrash" och "Edisondöds"
känns alla som passande förslag.
Samtidigt så svänger det något så infernaliskt. Det är skönt gung och man vill bara hoppa och svaja till musiken.
Hitlåten "Don't Move to Finland"
(för er som såg dem på TV4:s Nyhetsmorgon)
är ett bra exempel. Baskaggarna dunkar en stadigt pulserande
takt medan gitarr och bas svänger på som om det
inte fanns någon morgondag.
Bägge medlemmarna sjunger unisont med lätt distade
röster och det låter som musik ur ett Star
Trek-avsnitt om tidsresor.
Att bluesen är den rot som alla former av hårdrock
sprungit ur bevisas med all önskvärd tydlighet.
Till "Sticks and Stones" säger basisten
lite försynt att "Om ni vill, finns ett härligt
tillfälle i slutet på låten där man
kan sjunga med. Och dansa!".
Och nog dansar publiken alltid.
Det enda som är tråkigt med Deltaheads spelning
är att eftersom scenen är så låg och
bägge bandmedlemmarna sitter ner så är det
bara de som står längst fram i Lyran som ser
något. Vilket är synd, för trots att de
sitter ner så lirar bägge två så
det ryker och röjer så att de bägge blir
dränkta i svett.
Deltahead har helt klart seglat upp från ingenstans till att kunna bli mitt nya favoritband och om de har en skiva så ska den köpas. Inget snack om saken.
