Om Kraftwerk är syntharnas gudar så
är Deutsche Amerikanische Freundschaft prinsarna.
Ledordet är svettig tysk body med monotont pumpande
refränger.
Förra gången bandet var bokade för Arvika
för två år sen så satte en bruten
arm efter en cykelolycka P för planerna, till fansens
stora besvikelse.
Men i år kan bodü-fansen i alla fall inte bli
besvikna på det, men kanske istället på
att spelningen är trött och avslagen.
I'm a poser - yes I am. Foto: Harald Åberg
|
Trots att jag sedan mina första steg i ett par Doc
Martens har haft ett gott öga till tyskarna från
Düsseldorf och var en av de som hälsade bandets
återförening 2003 och plattan "15 neue
DAF Lieder" med stor glädje, så kan
man inte kalla torsdagkvällens konsert annat än
en besvikelse.
Ändå är DAF kända som ett energiskt
och rutinerat live-band. Men denna kväll är de
allt annat än engagerande.
Det mesta går på en ganska trött rutin
och det bjuds inte på nåt extra, allt verkar
inövat och förmodligen levererat på exakt
samma sätt ett otal gånger.
Duon äntrar scenen med stor pondus. Svartklädda
och svåra, som seden bjuder.
Men symptomatiskt nog inleds allt med ljudmickel och en
sur kommentar från sångaren Gabi Delgado
med adress till mixerbordet "Was ist Los?".
Kanske är det denna oturliga inledning, eller så
är det bara bodü, men när ljudet kommit igång
så kastar han demonstrativt mickstativet med full
kraft av scenen.
En stund senare tömmer han en av konsertens första
flaskorna vatten över huvudet.
En procedur som han återupprepar åtskilliga
gånger under setet.
Någon har helt klart sagt till honom att wet-look
är sexigt, för hans mest spännade sceniska
utspel är detta återkommande självdop. Att
han mer ser ut som en dränkt katt när kläderna
klibbar mot kroppen och det drippedroppar från honom
hindrar honom inte från att ge publiken skälmska
sängkammarblickar och ruska på sig som en nybadad
hund. Ett par knappar i skjortan knäpps också
upp efter hand.
Men jag är ledsen, det känns inte det minsta sexigt.
Kanske för att jag jämför med omslaget till
min första egeninköpta DAF-platta "1st
Step to Heaven" där duon poserar med svettiga,
inoljade och muskulösa bara överkroppar. Men trots
att DAF är de kroppsligt mest välbevarade 80-talssynth-ikonerna
på Arvika denna kväll så känns det
som att de är gamla och trötta.
I mellansnacket försöker Gabi också flirta
och testar både "takk så mikke" och
"mange takk", men mest är det "viele
dank" och "danke schööööön"
och inte så mycket mer.
Trots en grym radda med älskade body-hits att servera,
och att publiken verkligen brinner av lust att sjunga med
och dansa så blir det liksom mest avslaget.
Vid anslaget till varje välkänd låt stiger
jublet, för att efter nån halv minut bytas mot
ett ganska ointresserat och passivt åskådande.
Tyvärr låter nästan alla låtarna likadana
och det blir inte särskilt kul efter 5-6 låtar.
När både "Der Mussolini" och
"Der Sheriff", mina personliga favoriter,
passerat och det inte tänt till börjar jag misströsta.
När skall det lyfta? När skall det komma loss?
"Alle gegen alle", Sato Sato",
"Mein Hertz macht bum", "Alles
ist gut", "Verschwende deine Jugend",
"Als Wärs das Letzte Mal" och "Algoritmus"
lyckas inte heller de få nån större fart
på publiken eller nåt annat.
Innan DAF avslutat konserten lämnar jag besviket planen
framför Vintergatan.
Jag vet inte om det är jag eller Gabi, men nån
av oss saknar gnistan den här kvällen på
Arvika.
