Arvikafestivalen har identitetsproblem

Vad har hänt med Arvikafestivalen?
En gång känd som Sveriges mest alternativa festival och årets happening för den delen av svarta skaran som inte gick i gång på headbanging och djävulstecken.
Aldrig mainstream, men aldrig heller en renodlad goth- eller synthfestival. Alternativa band från alla typer av musikgenrer samsades med synthens storheter.
I år förklarade Expressen och DN att Arvika var en indiepopfestival och ignorerade helt större delen av festivalens kännemärke - alternativscenen och synthen, och recenserade bara artister som Robyn, The Ark och Håkan Hellström.

Förra året tog man i så man nästan sprack.
Syntharna grät av glädje över att få se både Kraftwerk och Skinny Puppy.
Men festivalen gick nästan i konkurs efter denna kraftmätning.
I år bjöds därför på en blek och lite ängslig line up, med betoning på svenska artister.
Robyn, Timbuktu, The Ark, Håkan Hellström, Tomas di Leva och Moneybrother.
Det är inte precis Lena.Ph och Gyllene Tider, men det är inte heller särskilt utmanande eller exklusivt. Flera av de artisterna spelar på åtskilliga andra svenska festivaler i sommar, är på egna turnéer eller åker med i konstellationer som "Where the action is".
Årets fokus på svensk hiphop/popelit fick genast de stora medierna att behandla Arvika som vilken annan "vi smäller ihop de tio mest populära svenska artisterna och kallar det en festival"-happening. På gott och ont. Kanske fick Arvikafestivalen mer mediaexponering än vanligt, eller så fick de gamla vanliga artisterna samma förväntade bevakning som de brukar få, oavsett var de spelar.

Det är en farlig balansgång Arvikafestivalen ger sig in på när de börjar tippa över från alternativmusik-festival till vilken festival som helst.
För svarta skaran fann inte tillräckligt många av de stora synthbanden bokade och även om den typen av publik ännu är i majoritet så var de färre i år än brukligt.
Om man vill locka mainstreampubliken, vad skall man då konkurrera ut alla de lokala festivalerna med? Vill man bli Arvika-yran, Arvika dansar och ler, Arvikabullret eller Arvika-kalaset?
Varför vill man vara ett lite mindre och sämre Hultsfred istället för att göra som Sweden Rock Festival och nischa sig ännu hårdare? Det behövs inte en till nåt-för-alla-i-svennepubliken-festivaler. Faktiskt inte.
Kommer Arvika att kunna få tillräckligt med ny publik och samtidigt klara att förlora den gamla?

Expressens Quetzala Blanco går så långt att hon helt obrydd och oinsatt hånar festivalens huvudpublik och mest trogna besökarskara genom att komma med trötta och nedsättande klyschepitet om deras attribut och utseende.
Hon går på Håkan Hellström-konserten och ser inga synthare där och genast spår hon att synthen är död. Nej, då de står bara vid en annan scen, där det spelar ett synthband samtidigt. Men har man ingen som helst koll på nåt annat än mainstream-akterna så kan man ju inte förväntas veta det.
Men det är ändå roande att man åker till en alternativmusikfestival och bara går på redan kända mainstreambandens konserter och tror att man på nåt sätt kan tolka hur det ligger till på alternativmusik-scenen.
Blanco är lika alternativ som Radio NRJ och H&M. Å andra sidan märker läsarna som inte var på festivalen nån skillnad, för de tror att det är vad Arvikafestivalen är. Så länge Arvikafestivalen inte är brydda om att lansera och profilera sig på nåt annat sätt heller kommer den bilden att vinna.

Förresten, kan inte Quetzala åka till Emmaboda och hävda att Slagsmålsklubben är det viktigaste och intressantaste bandet där och förutspå indiepopens död?