Specialfestivalernas lov

Visst, det är mäktigt roligt med en stor jättefestival som Roskilde. Men egentligen, hur sugen är du på att se kanske tre band du är intresserad av och dela resten av din dyra semestertid med mainstream och obskyra akter för någon musikstil som är för dig lika lockande som ett rejält knäckebrödslavemang? Det är därför vi har specialfestivaler, något var musikintresserad bör vara tacksam för.

Oavsett om det är popträsket Emmaboda eller de övervintrade långhåringarnas mecka, Sweden Rock, så är en specialfestival ett underbart att träffa likasinnade och slippa få spö över en sån meningslös sak som att du råkade sätta upp ditt blommiga kärlekstält intill ett par drängfulla Limp Bizkitz-dårar.
Jag menar, skall man nu nödvändigtvis få spö så skall det vara av insatta människor som insisterar på att pyramidnitar är helt fel efter tredje juni eller att man inte kan jämföra Placebo med Komeda.

Eftersom så många av oss har vuxit upp, klippt oss och skaffat ett jobb är det svårt att på en större festival se vilka som skall hälsas med "Sign of the Hammer" och vilka som skall ha en puss på kinden. Att göra det fatala misstaget att förväxla dessa bägge grupper är liktydigt med självmord, fysiskt respektive imagemässigt, vilket gör att stämningen på en stor allmänfestival aldrig kan bli riktigt lika uppsluppen som på en specialfestival.

Livet på en festivalcamping verkar ju alltid avslappnat och trevligt, alla är glada, fulla och leklystna. Men det är ett bedrägligt lugn, det är en krigszon under den gemytliga ytan. Bergsprängare laddas med extrastarka batterier för att kunna dränka grannarnas musik med den egna. Nattliga räder företas för att sabotera bandspelaren för de som envist vägrar byta ut sitt blandband med Björn Rosenström och Eilert Pilarm. När alkoholkonsumtionen når kritisk massa kan regelrätta skärmytslingar bryta ut mellan Jackson Five och Iron Maiden.
Allt detta förekommer givetvis även på en specialfestival, men eftersom alla i grund och botten är där för samma sak och kärleken till samma musik så är det bra mycket längre till snytingen. Att man får sin Rammstein utkonkurerad av Laibach svider inte så hårt och ingen förväntar sig att kunna spela ett band med "fel" musik längre än de 45 minuter som det tar att spela igenom A-sidan. När bandaren slår om till sidan B så är det slut med ironiska vinkningar och Pulp tar vid.

Visst, det är i mötet med andra människor som vi växer och lär oss tolerans, men varje dag är en övning i tolerans i vanliga fall. Du tolererar att din granne inte hittar volymknappen när han skall se på tysk porrfilm, du accepterar dina arbetskamraters outhärdligt korkade politiska åsikter och när någon drar över femton minuter på sin tvättid så knyter den normala människan visserligen näven i fickan, men det går aldrig över i handgemäng.
Ibland är det bara så skönt att så att säga släppa ut håret. Att bara träffa folk som har samma intressen som du själv och som alla kommit till blekinge för att deklarera sin kärlek till ett gäng medelålders britter i nitläder.

Visst, om du skrapar lite på ytan så kommer du lik förbannat hitta en otrevlig skåning som utan skam i kroppen dryftar sina åsikter om "Naeigrörrh" eller någon hårdkokt norrlänning som vägrar acceptera att något annat band än Children of Bodom kommer på tal. Du kommer fortfarande få träffa folk som inte kan släppa att de är moderater eller vänsterpartister för ens en sekund och folk har ingen hyfs när det gäller duschar och bajamajor.

Men även om de är idioter, så är de åtminstonde dina egna idioter.