Det märks att detta är en den första festivaldagens höjdpunkter, för publiken har samlats i Apollotältet en bra stund innan gruppen går på.
Den tyska synthduon, bestående av Peter Heppner och Markus Reinhart, är förstärkta av en gitarrist och en trummis på scen dagen till ära.
Vilket kan behövas eftersom ljudbilden annars hade känts lite omäktig då Heppners sångröst tenderar att låta rätt lågmäld och likartad låt genom låt.

Wolfsheim i profil. Foto: MP

Att inleda med material från senaste plattan "Casting shadows" är en välgärning.
Dessutom är "Underneath the Vail" en av gruppens allra bästa låtar. Även "Find you're gone", "Everyone who casts a shadow"och "Wunderwall" känner jag igen från flitig lyssning av denna platta.
Jag ser hela tiden fram mot att få höra min favoritlåt "Once in a lifetime", från "Spectactors"-plattan, men antingen begår gruppen dödssynden att hoppa över den, eller så passar de på när de ser att jag smiter iväg på toa. Hur som helst, det är dödssynd oavsett vems fel det är.
Heppner sjunger bra, men det händer inte speciellt mycket varken när det gäller mellansnack eller scenframträdande, och trots kompentent sång och bra låtmaterial är mest i de mer välkända låtarna som publiken är med på noterna och ger respons.
Dock är det en schysst ljusshow och det är ju alltid bra, om man nu tycker att det är spännande med olikfärgat ljus alltså.
Mest jubel, allsång och spontandans lockar, inte oväntat, extranumren fram. En bra blandning av nytt och gammalt - "Kein Zuruck" från senaste plattan och första monsterhiten från 1991; "The sparrows and the nightingales".
I slutet av konserten börjar folk vallfärda från Apollo till Vintergatan-scenen brevid för att få bra platser till Skinny Puppy som är kvällens absoluta "måste se", vilket så klart drabbar Wolfsheim.

Innehållsförteckning:
Fyra tyskar (Florian, Ralf, Fritz och Henning heter de inte)
Fint ljus
Stora i Tyskland
Missad favvo-låt