Kortrecensioner, fredag

Hur body är det egentligen med färglatt linne? Foto: MGB

Det är ett stort misstag av arrangörerna att placera den populära bodysynthduon på en så liten scen som Lyran och vid den tiden på dagen. Solsken matchar helt enkelt inte så bra med hård musik på tyska. Jag är lite besviken på att det dels knappt går att ta sig in i Lyran-paviljongen på grund av publiktillströmningen och dels på att sångaren Jonatan Löfstedt har en outfit med kortbyxor och linne som ser ut att vara hämtad från en loj dag på landet. Med body är halva saken image.
Men jag blidkas när bandet kör "Zombiejäger" som avslutande nummer.
Sturm café är riktigt bra och jag hoppas få se mer av dem framöver, framför allt hoppas jag att de snart släpper en fullängdare efter alla demos.

 

 

Norrmannen Even Johansen ser rätt liten ut där han sitter ensam på Apollo-scenen med sin gitarr i eftermiddagssolen. Trots att han är stor i hemlandet och nyligen vann Norges motsvarighet till Grammis för bästa manliga popartist, så är han mer eller mindre okänd för den svenska publiken och det märks också på den glesa tillströmningen. Trots det otacksamma utgångsläget så fängslar han snabbt publiken med sin melankoniska singer/songwriter-musik och sin intensiva röst. Den enda referens jag kommer på är José Gonzales, även om det inte är en klockren jämförelse.
Det här är riktigt, riktigt bra och jag kommer helt klart att lägga namnet på minnet.

 

Per Gessles hemliga identitet? Foto: MGB

Texastrion verkar nästan golvade av den massiva kärleken från publiken. Det råder ingen som helst tvekan om att de här synthpopparna har en skandinavisk publik som är mer än entusiastisk. Jag vet inte om det är sångaren Reagan Jones utväxta Per Gessle-frisyr, hans glansiga skjorta, eller hans kissnödiga dans eller kanske det faktum att han går på kryckor efter att ha brutit benet som lockar fram denna översvallande kärlek.
Det kan kanske eventuellt vara den slicka och trallvänliga musiken.
Det är inte så förvånande att man ser både Mesh- och Depeche-t-shirts i publikhavet, för det låter extremt mycket Mesh, om än kanske lite mer gladpoppigt.
Trots att de kör flera helt nya låtar från plattan som skall släppas våren 2005 så är publiken helt igenom med på noterna och konserten saggar faktiskt inte till sig en enda gång. Jag har inte lyssnat in mig på deras material, men de flesta låtarna fastnar direkt. Gamla hiten "Annie, would I lie to you" är faktiskt den enda låt jag direkt känner igen. Men det gör faktiskt ingen större skillnad. Jag är charmad. Innan sångaren nästan tårögd haltar av scenen efter extranumret tackar han publiken och tycker att vi är awesome. Jag tycker att Iris är awesome och är fredagens höjdpunkt på festivalen. Bättre än både snygga rock'n'roll-bruttan Melissa Auf der Maur och stenhårda bodytechnoduon Fixmer/McCarthy.

 

Nej, jag vet verkligen inte. Det låter mycket och hårt och sångaren är polskblonderad och posar styggt och överdrivet bodyaktigt medan snubben på synth i sina solbrillor ser ännu styggare ut. Jag är skeptisk. Jag tycker att det mest är enformigt och lite småpinsamt.
Visst märker man tydligt referenserna till 80-talets klassiska bodysynthgrupper, men det blir snarare en nackdel än ett plus. Dessutom är ljudet åt helvete för högt och inte ens öronpropparna ger lindring.
En besvikelse!