Det står en ganska imponerande mängd
tjejer med tiaror framför scenen när Marit Bergman
och hennes sjumannaband uppenbarar sig.
"Jag heter Marit Bergman, det här är mitt
band. Vi ska spela en låt som handlar om depression."
Tjejerna skriker av förtjusning.
Marit Bergmans publik är verkligen
i extas där längst fram men runt omkring är
det inte så mycket folk och de som fyller ut verkar
inte vara så speciellt imponerade.
Är man lite äldre och har sett den här typen
av band komma och försvinna åtminstone en gång
känns det inte lika upphetsande att lyssna om hjärta
och smärta i indietappning.
Marit har snövitklänning
och är alternativ. Foto: MP
|
Bandet och Marit själv är däremot riktigt
bra och det låter också så tajt som man
förväntar sig. Marit Bergman sjunger som på
skiva och poplåtarna går fram som de ska. Det
låter välrepat helt enkelt.
Nån direkt underhållning för den som inte
vill hoppa och studsa längst fram är det däremot
inte. Marit Bergman marscherar med korta snabba steg hit
och dit och bandet står mer eller mindre parkerat
runtomkring.
Mellansnacket är vad som tar ner allt mest, här
behöver Marit Bergman jobba fram över. Det var
ett bra tag sen jag hörde nått meningslösare
pladder. Visst, "tack som fan" har man ju hört
tusen gånger men hellre det än snack som misslyckas
för att Marit Bergman inte vill låta som alla
andra. Det låter faktiskt mer inrepat och snack som
"det känns så konstigt när flera tusen
står och ropar Marit" får en att skruva
på sig.
Marit Bergman live är en besvikelse även om hennes
låtar är bra hemma på skiva, för att
vara någon som haussats så mycket i kvällstidningarna
borde man bjudits på betydligt mer fart, fläkt
och energi.
